this wonder winterland

© Johanna Storås

Julen spenderades på landet. Långt ifrån take away latte, höga klackar och rusningstrafik.
Och vad kan egentligen vara mer juligt än julafton i tights, raggsockor och nyinköpt vintagekofta, med varm choklad och vispgrädde, och den söta doften som följer med in från stallet. Golvplankor som knarrar under fötterna, ullpläd om benen, nyfälld julgran från skogen alldeles i närheten, som fortfarande doftar av vinterfrusen jord.

Jag inbillar mig att man blir hälsosammare här. Luften är lättare, friskare och biter hårdare i kinderna. Frosten ligger som en tunn slöja över marken. Jag röker bara två cigg om dagen, kanske tre. Vilket är mindre än hälften av vad jag gör hemma i stan. Att gå ut och blossa, huttrandes vid husknuten, i mörker, med endast granarnas silhuetter som sällskap, känns inte så angeläget.

Jag tror jag stannar några dagar till...

this night I created art and smiled at myself

© Johanna Storås

Det finns sällsynta ögonblick. Men när de väl kommer så är det så galet stort, när man lyckas skapa något man inte trodde kunde komma ur ens egna händer....

numb

© Johanna Storås

Det handlar om att skapa sig själv - det är att skriva...
Vad det kostar? Jobbet för en självupptagenhet med sig, men den är en nödvändighet för att känna sig levande.
Hur man hela tiden styr verklighetens händelser för att få den ultimata texten, hur man utsätter sig själv och andra för prövningar och specifika situationer för att få något att skriva om. För att få en text att återspegla det liv, den bok, man lever i på det mest spektakulära sättet - eller tvärtom - leva sin text.
Jag minns hur jag satt nätter ut och dagar in och skrev allt som kom i min väg, hur jag blev som uppslukad av mina ord. Att jag omedvetet och medvetet styrde min vardag efter mina texter. Hur tillfredsställande kändes det inte då? Omringad av latte, vin, cigaretter, älskade människor. Uppfylld av hett blod, inspiration, kreativitet, skrivåtrå. Jag brann. Hur kunde jag känna mig mer levande.

Men vad hände sen? Är inte mitt liv tillräckligt spännande/varierande/omvälvande längre för att skrivas ner? Eller är det texterna som formar mitt liv som slutat leva?
Det är inte det att idéerna eller historierna har sinat, snarare att essensen för vad som är intressant hos mig och mitt liv tycks ha dött. Läge för en snabbkurs i självkänsla...

buy now, wear today, gone tomorrow

© Johanna Storås

Snart har vi en tredje säsong på modeschemat. Kul. En förhandstitt på det som kommer vara ute innan det ens är inne. Roligt. Ett dröm- eller mardömsscenario för dem som redan springer likt trendstressade hamstrar i modets eviga nyhetssnurrande hjul? Sannerligen.
Vissa skyller på lågpriskedjornas hysteriska takt. Påstår att de individuella modemärkena lanserar sina förhandskollektioner för att vi, du och jag, som konsumenter har vant oss så vid de snabba trendleveranserna. Att det är vår ständiga abstinens efter det nya som bidragit till att de stora modemärkena “måste” släppa sina förhandskollektioner. För att stilla oss.

Det är ett köp-nu-bär-idag-kasta-imorgon tempo som numera distribuerar modet.
Ready-to-wear är inte längre ready to wear när det når butikerna. Höstsäsongen startar redan på försommaren. Jakten på den perfekta vinterjacka är över innan den ens har börjat. Vårkläderna skyfflas in innan vi ens hunnit skåla in det nya året.
Och de två traditionella säsongerna, vår och höst, är inte ens tillräckliga. Förhandskollektionerna - kalla dem cruise-, resort-, pre- eller whatever-collections - sprider sig som cancersvulster i modevärlden. Style.com listar mer än 80 visningar under sin nyligen tillagda kategori “Resort”. Det är inte ovanligt att designers på svenska modeföretag i mellanprisklassen spottar ur sig åtta, eller till och med tio, kollektioner om året. Karl Lagerfeld har i alla fall begränsat sig till sex.

Och jag kan inte sluta fundera. Dessa förhandskollektioner lanseras lägligt nog till julbonusar. Till presentkort i skimrande julklappskuvert. Till när vi packar inför nyårs-semestern och inser att tunikan vi köpte i våras inte är tillräckligt last season för att kallas retro.

tiden då garderobsinspirationen går i ide

Snö ute. Rå kyla som biter kinder och skinkor röda...
Och jag bär numera mina tights under jeansen. Hell no, att jag riskerar min kära rumpa förfrysning. Det måste vara ålderssymptom. Att jag plötsligt liksom blivit vettig. Ärligt, vem pallar vara stylish och moderätt när Sverige blir ett kylskåp?

Ingen mer masochistisk attityd till hur jag ska klä mig när vintern kommer. Jag uthärdar inte 10 minusgrader i nylonstrumpor, eller ens leggings. Riskerar inte blåskatarr i åtsittande stretchjeans, eller lunginflammation i urringning. Tänker inte stappla fram i höga klackar, trampa snett i snödrivor eller halka på svinhala trottoarer. När kylan biter genomgår jag en tråkig metamorfos, och blir en mystant.

Nynnar tyst för mig själv, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder, där jag står på busshållsplatsen i mina fårullsstoppade stövlar och sneglar på hon bredvid som huttrar i stickade knästrumpor i tunna stövletter. Under vintermånaderna lever jag i skuggan av fashionistas, trendoffer och modewannabes. Jag drar ner öronlappshuvan så långt det går, och stänger av moderadarn. Det är nu min garderobsinspiration går i ide.

every sunday is like a sunday

© Johanna Storås

i natt sov jag med sminket på igen

När jag var tonåring gick jag inte utanför dörren utan att sminka mig. Bokstavligen. Jag skulle hjälpa min mamma med tvätten. Traskade inte ner till tvättstugan utan ett lager foundation, mascara och eyeliner. Att andra gick till ICA utan puder var ofattbart... Men att sova med sminket på var en synd.

Mina somrar hos faster i Finland innebar jämt en skrubbning av ansiktet innan läggdags. Jag minns att hon krånglade in min bångstyriga lugg under ett pannband, splashade mitt ansikte med vatten, löddrade med rengöringscremé och gnuggade tills varje enskild por var kliniskt ren. Rengöring är A och O var hennes mantra.
Kanske därför jag idag känner sådan triumf då jag vaknar med mascarakladd under ögonen.

Jag läste någon gång om en stilikon (kan ej minnas vem) som var så relaxad och laidback och alltid slocknade med sminket på. Monster-motsatsen till alla de topmodeller och skönhetsdrottningar som tjatade om djuprengöring, ansiktsångning, algmasker och aldrig-klämma-plitor-med-smutsiga-fingrar-regeln.
Hon blev min hjältinna för stunden.


En gång när jag står framför spegeln och coatar mina fransar med nattsvart waterproof volume mascara, hör jag min mycket yngre lillasyster bakom mig.
- Mascara är inte bra för ögonfransarna.
- Jasså, vem har sagt det?
- En tjej i min klass säger att om man använder mascara så trillar fransarna av.
Då vill jag bara skaka om henne hårt och säga: och din klasskamrat är en jävla liten feministkossa! Vad tror du kommer härnäst, att bränna din behå, att sluta raka benen, att Vogue är satans påfund!
Men det säger jag aldrig.

Några timmar senare sitter jag istället och funderar över mig själv. Inser att det är jag som måste blivit obstinat. Mot beauty-bilagorna med sina rengöringsråd, mot supermodellernas perfekta hy, mot min fasters grova händer.
Jag klämmer plitor med smutsiga fingrar. Röker fräsch balsamdoft ur håret.
Sover med sminket på.

daydreaming

© Johanna Storås

Barcelona by night

23 10 07, 17.36


Engelskan är ett relativt värdelöst språk här, för ingen kommer förstå dig ändå. Som taxichaffisen som stirrar tomt på dig när du gladeligen konverserar på felfri engelska, eller kassörskan som snörper på munnen när du för hundraelfte gången frågar efter mjölk som inte är gjord på soya. Engelskan är värdelös här, så vida du inte är prostituerad.

Här om kvällen lämnar jag mina vänner på ett av stadens hippaste klubbar nere vid Port Olimpico med för många absintshots skvalpande i blodomloppet. Återigen på jakt efter cigg. (Det känns som om hela vistelsen här är en enda lång jakt efter cigg. Just därför, för att inte förpesta vår resa, har vi också gjort upp ett schema där vi turas om att införskaffa cigg. Den här turen var min.) Jag traskar längs strandpromenaden. Ett becksvart mörker omkring mig med några få stjärnor högt ovanför huvudet. Jag kan bara höra vågorna slå in över stranden.

Klart att hon är prostituerad. Hon har en vit, kort fuskpäls, billiga pärlor runt halsen och långa franskmanikyrerade akrylnaglar. Nyansen på hennes blonderade hår liknar slasksnö som legat några dagar, de mörka rötterna tränger sig fram. Och jag är överlycklig för hon är den första människa i Barcelona som faktiskt nickar förstående när jag frågar henne på engelska efter första bästa ställe att inhandla cigg. Hon ler, tar upp sin lilla väska och bjuder på en. Långa Marlboro reds. Och jag frågar henne var hon fått tag på dem och hon säger, på nästan felfri engelska, att det är från en kund, som reser mycket. Sedan visar hon vägen till ett casino. Alldeles i närheten. Hon ska också dit. Säger att där finns cigarettautomater. Jag hoppar nästan av lycka. Men mest lycklig är jag över att ha hittat någon i Barcelona som faktiskt förstår vad jag säger.

Hon intar sin post en bit utanför entrén, vinkar åt mig där hon står i sina höga klackar och fuskpäls. Hennes skift har precis börjat.

Jag möts av symfonin av hundratals spelmaskiner, enarmade banditer, pokerbord. Ett ständigt ringande och klingande, pengar som strömmar ut och in, mest in. Ett brus av tal, ingen som vrålar till efter jackpot. Jag växlar pengar i baren. Lyckas krångla ut tre paket från ciggautomaten. Sätter mig vid bardisken och beställer en toast. Jag sitter där, ensam tjej bland sliriga män i min egen pappas ålder. Alla stirrar, någon harklar sig, en annan slår sig ner bredvid mig med intentioner. Jag ger honom ett hotande ögonkast, han rättar till slipsen, reser sig och går därifrån. Jag fortsätter tugga på min toast. Imorgon åker vi hem.

evening escapes faster from the roof

© Johanna Storås

Barcelona, Gaudi, Passeig de Gracia

mito nordico

22 10 07, 10.47

Jag vaknar varje vardagsmorgon till barnväsen. Mitt rum, i lägenhetet vi hyr i Barcelonas centrala affärsdistrikt, vetter mot innergården och ett jävla småbarnsdags. Jag stod ut första morgonen, till och med andra morgonen, ganska charmigt ändå att vakna till barnsånger på katalanska. Får en verkligen att känna att man är i Barcelona liksom. Den tredje morgonen brast dock mitt hjärnmembran när jag återigen vaknade till oväsendet av en kvinnlig frökens gälla röst som basunerade ut någon slags ramsa, lite som en stucken gris, och alla barn som svarade med tondöv uppmuntran. Även fast jag bäddade in mina öron i ett par hörlurar och satte ipoden på hög volym var det ändå inte tillräckligt för att stänga ute det katalanska dagislivet. Skriken och skratten och ramsorna och tjuten studsade mot husväggarna som i en dans.

På andra sidan Via Augusta som passerar precis utanför porten ligger en gränd av det mysiga slaget. Där finns en tapasbar, en frisör som aldrig är öppen, något som ser ut som ett konstgalleri, och en modebutik som heter Snö och säljer design från Sverige. Acne, Whyred, Hope, Rodebjer, Minimarket, Dagmar, Lovisa Burfitt, strax utanför dörren i Barcelona.

xox...

© Johanna Storås

xox from Barcelona...

pérdida de la memoria

21 10 07, 15.03


Jag gick aldrig La Rambla ner. En enda blick över det massiva folkhavet var tillräcklig för att väcka en vilande klaustrofobi till liv hos vem som helst.



Trottoarkanterna är så höga här att jag inom en kort framtid kommer slå ihjäl mig. En kvinna går förbi på dödligt höga stilettklackar, lätt på tårna, som om hon gör det varje dag, vilket hon förmodligen gör. Jag bara väntar på att hon ska vrida foten vid trottoarkanten.



Jag har kommit fram till att Barcelona är en stad som är svår att sätta fingret på. Det är förmodligen en stad som man älskar när man kommit hem. När alla minnen återupplevs. När man ser för sitt inre öga hur man sitter på vingliga caféstolar längs Passeig de Gracia, dricker sin krämiga cafe con leche, röker sin cigg, drar in shoppingbagen mellan stolsbenen så ingen av de förbipasserande ska trilla över den. Och solen skiner försiktigt fram bakom lagom mjuka moln, och det är så där lagom varmt som det bara kan vara i minnena. Och den ständiga strömmen av taxibilar, turistbussar, dubbeldäckare, galna cyklister, ännu galnare fotgängare är riktigt trevlig - för i minnet är den dämpad, den finns liksom bara där, som en kuliss.


Jag vänder ansiktet mot himlen, skjuter upp solglasögonen på hjässan, kisar mot de halvgömda solstrålarna och ler, precis som en scen ur en Hollywoodfilm.
Så småningom kommer jag älska den här stadens puls.

Barcelona noche

20 10 07, 11.46

Vi har stått de sista timmarna på taket till Gaudis berömda byggnad och sett den blodröda solen gå ner bakom bergen, den intensiva trafiken dö ut i stadskärnan. Vi har spenderat ändlösa timmar av fönstershopping. Vandrat Passeig de Gracia upp och ner på höga klackar, med smärtande trampdynor och svettiga korsryggar. Speglat oss på Fornarina, provat tajta jeans med stendekorationer på Diesel, vilat våra kurviga rumpor mot skinnsofforna på Miss Sixty. Vi har trånat över slinkiga korsettklänninar inne på Dolce & Gabbana. Skrämts av de hotfulla vakternas uppsyn vid de skottsäkra glasdörrarna till Cartier. Fantiserat om en handväska i finputsad läder från Vuitton, och insett att tre månadslöner inte riktigt kan vara värt det.


Skimmer, omänskligt slimmade skyltdockor, nyputsade glasmontrar, kristallkronor och ädelstensdetaljer. Nymanikyrerade fingrar av begär som kramar mjuk cashmir, glider över äkta siden, smeker len mocka. Doften av äkta skinn och läder som sticker i näsborrarna, som beblandas med den berusande airen av lyx, highfashion och platinakort.


Vi har skapat de följande timmarna på hotellrummet. Skålat i spanskt vitt vin över nya exklusiva inköp. Rivit upp den välpackade cellofanen kring dyrbareheterna. Som två upphetsade ungar vid julklappsutdelningen - efter lång, olidlig väntan. Vi har skrattat, fjantat, spillt vin över den vita Ikealiknande mattan. Tjafsat om utrymmet framför den smala badrumsspegeln, pudrat varandras kinder och sprayat varandras hår. Precis som de där tonårsdagarna. Förberedelserna inför helgens disco på fritidsgården, då vi köpte lösa cigg hos araben på hörnan och tog munbloss och kände oss tuffa och vuxna och odödliga. Då du fick din första fylla och spydde i buskarna bakom ett plommonträd, och jag stod och höll undan ditt hår, som en riktig vän.


Vi har druckit oss lulliga på spansk vodka för nittio spänn på Barcelonas motsvarighet till Coop. Sedan har vi promenerat iväg på vassa stilettklackar, mot ännu ett inneställe som ska vara det trendigaste, coolaste, exklusivaste, hippaste.

what happens in Barcelona stays on paper

Hur kan det vara så hopplöst att hitta någonstans att köpa cigg i en stad där var och varannan invånare tycks bolma i varje gatuhörn. Cigarettautomaterna är som stenålderspåfund, ständigt på gränsen till att väcka ett inre nervsammanbrott. Mynt för mynt ska hällas i, en jävla massa knappar ska tryckas i någon slags hemlig kombination. Efter tio fumlande försök hoppar ett paket ut - ett mjukpack dessutom. Som den sura grädden på moset finns det i stort sett bara Camel och spanska inhemska cigg att välja mellan. Marlboro är en lyx unnad endast den som lyckas finna någon butik med den magiska skylten Tabac vid ingången...

Cigarettfenomenet är det första jag minns från den katalanska huvudstaden, det andra är vodkadrinkarna inne på Schôko som mäts upp efter kön. Innehavare av två mjölklängtande tuttar, kurvor och bärande höfter kan förvänta sig en procentuell fördelning av vodka och redbull, där 60 procent utgör själva spriten.

När laptopen efter hemkomsten till kyliga Sverige suckade och la ner, och alla bilder på det Barcelonska livet försvann in i en annan dimension, är dessa små flimrande minnesfragment vad som återstår. Tillsammans med ett par barcelonska gratismagasin, flyers och åtskilliga teckningar ritade på fri hand. Tur då att jag är en av de få som drabbats av sjukdomen att printa ner det mesta som utspelar sig i min hjärnbank. Följande fragment är vad som återstår...

13.04 and in run for latte

© Johanna Storås


I crossed the wet pavement, stepped around crumpled leaves, dead cigarettes, pods of rainwater rainbowed with gasoline... A group of black crows lifted from the sidewalk, darted through the wet indigo alley.

insomnia is best soothed with a thinking mind, and few cigarettes

By bedtime - or it should be - I soothe insomnia with my pen, laptop and cigarettes. Tuning in on Jet City Lounge at my iTunes radio.
It’s a sleepy job to be a writer, a neverending novel to be an artist. But still, I do feel free...
I read something yesterday though that made me feel melancholic.

“One day, the things that make you free start to keep you down”.

If it’s a truth, I will deny it till the day I die...

your life as fiction

© Johanna Storås

soon i will write down the world

© Johanna Storås

Så var de det här med att skriva. Göra sitt jobb. Sitter i sängen och klockan är redan över fyra, och jag får panik och svär åt mig själv för att jag ignorerar mitt arbete så pass. Jag borde slita, slita som ett djur, kväva mig i arbete, gräva ner mig under alla mina papper, bara titta upp för en andningspaus då och då. Jag borde vara ambitiösare. Bloggar, seriöst, finns det något mer hjändödare att kasta bort tiden på? Sätt igång och var karriärslysten nu. Basta!

.....

Klockan är kvart över. Just nu är jag så frustrerad att jag till och med är röksugen när jag röker

.....

Nu sitter jag bara och stirrar. Väntar på engagemang. Vilken hand som ska lyfta på fingret först. Stirrar och väntar in det där exakta ögonblicket då jag ska bli produktiv. Snart kommer det. Jag kan se det runt hörnet. Snart!

copycats versus copycats

© Johanna Storås

Jag skrev en artikel en gång. Om de stora modekedjornas kopierande av den självständige modedesignerns verk. Jag gottade mig lite extra åt hela historien - masskopian versus originalet. Alla vet ju att Zara är en rip off av Prada. Eller Monki en Carin Wester-wannabe. Och originalet är ju alltid bättre än kopian. Därmed är alla storkedjor som H&M och Gina fula kopieringsmaskiner. Topshop, till exempel, fick dra tillbaka en klänning som var en uppenbar kopia på en från modehuset Chloés egen underlinje See by Chloé. Ytterligare ett bevis på billighetkedjornas spionage och massplagiat. Det var inte vad jag skrev. Men ungefär så jag resonerade.
Ganska så lite brydde jag mig om det faktum att Marc Jacobs hamnat i trubbel då han kopierat ett mönster som gjorts i 50-talets Härjedalen, där skaparen hette Gösta Olofsson.
Jodå, motiven var desamma. Enbart namnet i toppen skiljde dem åt. På något mystiskt oförklarligt vis hade en gammal turistscarf från lilla byn Linsell i norra Svearike landat i Marc Jacobs exklusiva butiker.
Men det där var ju liksom ingenting. H&M betedde sig alltid värre. Med alla sina uppenbara stölder.
Men så hände det. Något som fick många modefascisters märkesloggade hjärtan att hastigt stanna. Den där hästprintade klänningen från modehuset Margiela som låg på allas näthinna efter modeveckorna. Den visade sig vara ett plagiat på en t-shirt från 1998, skapad av illustratören David Penfound.
Och till alla som nu inte bryr sig ett skit om den här historien: om ni bara fattade vilken otrolig status Martin Margiela har för modefascister.
Hur i hel**te kunde ett sådant independent och detaljmedvetet modehus som Margiela göra ett sådant klavertramp?

Flera månader senare hyser jag fortfarande ett slags agg mot huset Margiela, även fast jag i hemlighet dagdrömmer om varenda liten millimeter av deras design. Det är för att jag fortfarande känner mig förd bakom ljuset som jag återigen stampar rakt in på H&M och plockar åt mig de tre snyggaste tees jag kan hitta. Tre råsnygga kopior. Vågen av tillfredsställelse som rinner över mig beror inte på min listiga hämnd, utan för att jag faktiskt lyckas hitta förträffligt billig modedesign, eller ok, MODE.
Summan av kardemumman är alltså denna: att kopiering ligger i modets natur; Att det är ett av dess starkaste drivkrafter; Att alla kopierar, inte bara onda billighetskedjor...

I am not awake

En slöja av duggregn, dis och en smutsvit himmel utanför fönstret. Mina fötter kikar upp under duntäcket. Stortå som vickar motvilligt. Det är kyligt i rummet, varmt och helt fantastiskt gosigt i sängen. Lindar in mig i täcket igen som en liten babykänguru. En intervju väntar klockan tretton. Hinner mysa en timme till åtminstone. Eller ska jag ställa in och komma med en dålig ursäkt? Min katt dog, var tvungen rensa ut frysen för att bevara henne där tills begravningen. Grannen satte eld på min brevlåda. Något i Universum konspirerade mot mig och gömde alla hemnycklar. Oturligt nog tvättade jag alla mina kläder med en mörkrosa strumpa, och alla vet att jag bara äger vita kläder. Snubblade på mattkanten och bröt nyckelbenet...

I am still awake

© Johanna Storås

Jag somnade strax före solen ville upp... Vaknar till vinterbeiget ljus som pressar sig in mellan persiennerna. Kramar en varm kudde med svart mascarakladd på. Somnat med sminket på igen. Börjar bli en följetong.

saturday midnight fever

© Johanna Storås

Jag har dansat till Ibiza skivor, de där som tar en till platser dit knark aldrig når. Jag har skruvat upp så basslingorna grävt in sig i väggarna. Så där så att det känns som att ha lock för öronen, och nerverna omstoppade med kuddar... Nu har jag landat, någonstas mellan ljudet av tystnad och stillhet... Helgens bästa timmar har bara börjat. Det är vin, bloss, skrivande och lugna hjärtslag för fullt nu... Som en liten semester.

oglamourösa planer

Det här är ett sådant inlägg som tar död på alla glamourösa föreställningar om livet som frilansskribent slash fotograf. Om hippa mediatillställningar med gratisdrinkar, om fria modeplagg från ännu ej utlagda kollektioner, eller feta lönekontrakt och tiotusenkronorsarvoden som regnar ner från en molnfri himmel.

Kikade precis i min iCal-kalender på macbooken. Till min stora fasa finns det inte ett enda nöje nedtecknat den kommande månaden. Allt e bara blått, blått, blått - den förvalda färgen för arbetsuppgifter som bokats in. Till och med när jag kollar en månad tillbaka i tiden är allt bara blått, blått, blått. Den röda befriande färgen som registrerar nöjen lyser med sin frånvaro.

Jag planerade igår kväll att sticka in till centrum idag och fönstershoppa för mina icke existerande frilanspengar. Jag vaknade i morse och insåg att jag inte skulle ha tid. I går var det likadant. I förrgår med. I en hel vecka har jag planerat och sedan insett att det är mission impossible.

I måndags gjorde jag dock min snabbaste vända någonsin då jag var tvungen att sticka in till banken och avreagera mig över ett tomt konto. Femton minuter på bussen in, tio minuter på banken, ett hastigt ögonblicks trånande efter latte när jag passerade Espresso House, femton minuter på bussen hem. Fram och tillbaka på exakt 37 minuter.

Från och med nu har jag för övrigt bestämt mig för att fira varje avklarad deadline med en flaska champagne (det vill säga mousserande Asti Martini för 69 spänn från systemet).

ode till en storstad

© Johanna Storås

Född i en storstad, uppvuxen i en storstad, hemma i en storstad. Även om jag någon gång trotsar min natur, kommer längtan efter citypuls tränga sig igenom skalet av tillfällig ignorans och förnekelse, och sipp ra ut i blodomloppet. Väcka ett häftigt begär efter smutsiga stadsgator i mörker. Där man vandrar hem i natten, i skenet av gatlyktor och nattöppna kebaberior. Där man möter nattugglor likt en själv. Prostituerade, langare, players, pundare, alkisar, uteliggare, kärlekspar, feststissade ungdomar, medelålderssällskap med för mycket vin i blodomloppet. Lo’life från sin bästa sida. Verkligheten utan något rosa drömsken. Vackert. Tryggheten i en storstad kan inte upplevas om man inte har den i blodet, i ryggraden, i märgen. Bakom våld, droger, annat avskum, finns den som en stor varm famn att krypa in i. Höghusen skyddar från hårda vindar, neonljusen värmer, gatulampornas sken lyser alltid upp vägen hem...

le soir

© Johanna Storås

Det här är bara ord som strömmar. Varför ska text behöva vara strukturerat...
Jag tänder en cigg och ser på den upplysta laptopskärmen.
Ibland blir det så, att så fort jag försöker skriva, så fort fingertopparna snuddar vid tangenterna, försvinner allt det jag redan tänkt. Ögonblicket stannar upp alldeles för sent. Precis när sista ordet lämnat min tanke. Och kvar finns bara rökspår
som beblandar sig med dimman från mina frustrerade halsbloss...

lipstick that doesn't smudge

© Johanna Storås

ibland...

...stressar jag ihjäl mig bara för att mina ambitioner känns alldeles för höga.

© Johanna Storås

laptop diaries part 1

Jag går upp på morgonen, vanligtvis kvart i nio eller kvart över åtta, ibland fem. Allt beror på inspirationen - och kvällen innan. Jag klär på mig. Adidastights, en gammal pumahood. Varma strumpor eftersom jag ständigt fryser om fötterna. Det är rökningen säger min pappa, men vad jag kan minnas så hade jag det redan på dagis. Kalla fötter. Om det nu inte är ännu en påhittad sanning som egentligen är en ursäkt för att få fortsätta synda. Precis som den om att alla författare minsann röker, eller att alla skribenter dricker sprit under arbetstid (typ som den klichéaktiga whiskyflaskan i skrivbordslådan), min ursäkt för att låta mig bjudas på en Xider med melonsmak vid intervjuer eller PR-jobb.

Jag brygger espresso i cappucinomaskinen jag köpte för min första artikel. Ettusenfemhundra kronor minus skatt - pappa la till resten. Jag skummar mjölk, sänker tre sockerbitar, allt går på rutin. Startar min vita macbook, min allra dyrbaraste ägodel tillsammans med kameran för åttatusen spänn som jag aldrig går hemifrån utan. Sörplar på den varma latten, tänder en cigg, tar några bloss, får magkatarr och måste rusa in på toa. Sätter mig sedan framför laptopen igen, surfar in på nätet, klickar fram till nymag.com som finns under mina bokmärken. Lusläser de senaste artiklarna. Skrivna på perfekt amerikanska om förgiftade ugglor som faller ner från skyn i Central Park, trenderna från modeveckan, hur man klarar en hel dag i New York på bara tio dollar, bälten för hundraåttiotusen, och skådespelaren Vincent Gallos sperma till salu. Jag letar efter något - kanske inspiration.

När jag inte har en deadline (vilket jag oftast har men skjuter upp till sista minuten och sedan sitter uppe hela natten och hinkar latte, kedjeröker, letar efter de rätta orden och stressgråter) så går jag till stadsbiblioteket. Här bläddrar jag genom The New Yorker, från det äldsta numret och framåt. Hittills har jag avverkat 38 nummer Så snor jag idéer från i-D. Klämmer ihop den hårt bakåtvikta tidningen i kopiatorn där varje papper kostar två kronor. Ser spänt på den blåa laserlampan som surrar fram jämt och stadigt över den aktuella sidan, på det vita bladet med den trycksvarta fejktexten som spottas ut från sidan på maskinen. Ibland, noga med att ingen ser, river jag till och med ut sidor direkt ur magasinet. Ett fantastiskt fotojobb av Juergen Teller eller Camilla Åkrans eller en flummig intervju i alfabetstema med Björk. Hjärtat skenar när jag gör det, och jag gör det riktigt, riktigt sakta, med rätt handvinkling, för att dämpa ljudet av papper som rivs sönder. Efteråt känner jag mig lika tillfredsställd men samvetsfylld som en tonåring som tullat tequilaflaskor ur pappas spritskåp.

labelwashed

Min hjärna svämmar över av Rodebjer, Acne, Wester, Orving, Velour, Tiger, Dagmar, Pour, Nakkna, Backlund, Minimarket, Hope, Whyred, Back, Cheap Monday, Lindeberg, Norrback, Hörstedt, Burfitt, Hunkydory, Filippa K, Nudie ... Nej, det här är inget namedroppingförsök till att fixa fler läsarkommentarer på bloggen, utan vad som återstår efter dagens djupresearch inför senaste artikeluppdraget. När ens jobb består av att vandra runt mellan stadens butiker för att hitta guldkorn som sedan ska profileras med ord som unikt utbud av unik svensk design.

Glidarjobb? Kanske. Men hjärnan står ändå på noll när dagen har sitt slut, och inspirationskapaciteten blinkar med varningstexten ”You need to formate your hard drive immediately”. När jag sedan släckt alla lampor och gör ett djärvt försök till att glida in i REM-sömn upptäcker jag att det effektivaste sättet att somna inte handlar om att räkna får, utan i att räkna svenska modelabels. John Blund är här och trycker i mig sitt sömnpulver innan jag ens hinner säga Fifth Avenue Shoe Repair.

forty minutes of boredom

© Johanna Storås

every task I undertake now becomes a piece of cake

Jag är dålig på att skriva, riktigt jävla dålig. Trots detta är jag fast besluten att skriva. Jag är till och med fast besluten att jobba med att skriva, tjäna pengar på att skriva, tvinga andra att läsa vad jag skrivit...