Det här är ett sådant inlägg som tar död på alla glamourösa föreställningar om livet som frilansskribent slash fotograf. Om hippa mediatillställningar med gratisdrinkar, om fria modeplagg från ännu ej utlagda kollektioner, eller feta lönekontrakt och tiotusenkronorsarvoden som regnar ner från en molnfri himmel.
Kikade precis i min iCal-kalender på macbooken. Till min stora fasa finns det inte ett enda nöje nedtecknat den kommande månaden. Allt e bara blått, blått, blått - den förvalda färgen för arbetsuppgifter som bokats in. Till och med när jag kollar en månad tillbaka i tiden är allt bara blått, blått, blått. Den röda befriande färgen som registrerar nöjen lyser med sin frånvaro.
Jag planerade igår kväll att sticka in till centrum idag och fönstershoppa för mina icke existerande frilanspengar. Jag vaknade i morse och insåg att jag inte skulle ha tid. I går var det likadant. I förrgår med. I en hel vecka har jag planerat och sedan insett att det är mission impossible.
I måndags gjorde jag dock min snabbaste vända någonsin då jag var tvungen att sticka in till banken och avreagera mig över ett tomt konto. Femton minuter på bussen in, tio minuter på banken, ett hastigt ögonblicks trånande efter latte när jag passerade Espresso House, femton minuter på bussen hem. Fram och tillbaka på exakt 37 minuter.
Kikade precis i min iCal-kalender på macbooken. Till min stora fasa finns det inte ett enda nöje nedtecknat den kommande månaden. Allt e bara blått, blått, blått - den förvalda färgen för arbetsuppgifter som bokats in. Till och med när jag kollar en månad tillbaka i tiden är allt bara blått, blått, blått. Den röda befriande färgen som registrerar nöjen lyser med sin frånvaro.
Jag planerade igår kväll att sticka in till centrum idag och fönstershoppa för mina icke existerande frilanspengar. Jag vaknade i morse och insåg att jag inte skulle ha tid. I går var det likadant. I förrgår med. I en hel vecka har jag planerat och sedan insett att det är mission impossible.
I måndags gjorde jag dock min snabbaste vända någonsin då jag var tvungen att sticka in till banken och avreagera mig över ett tomt konto. Femton minuter på bussen in, tio minuter på banken, ett hastigt ögonblicks trånande efter latte när jag passerade Espresso House, femton minuter på bussen hem. Fram och tillbaka på exakt 37 minuter.
Från och med nu har jag för övrigt bestämt mig för att fira varje avklarad deadline med en flaska champagne (det vill säga mousserande Asti Martini för 69 spänn från systemet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar