28.3.10

could you lend me your hand

© Johanna Storås

Kate Moss tittar egenkärt in i kameran, hud silkesjämn, händer perfekt utmejslade som ur livets lera. Så här ser det ut när en perfekt hand smeker ett perfekt ansikte. Men Kate Moss är inte alls perfekt (fast det var det väl aldrig nån som trodde?). I det här fallet, fallet Rimmel-reklam, består Moss nämligen av ihoppusslade kroppsdelar, där de ena inte ens är hennes egna. Händerna är det ställe på kroppen där fysiska tecken på ålder och livserfarenhet i stort sett inte går att skyla. Kate Moss händer har en stand in som heter Gemma.

Gemma Howorth är 25 och solar aldrig utan silkeshandskar och SPF 60 på händerna. Hennes man får ta hand om disken medan hon omsorgsfullt återfuktar de 1 miljon pund försäkrade labbarna trettio gånger om dagen. Gemmas händer tjänar ungefär 2 tusen pund för att ersätta fula oidealiska modellhänder. Och Kates fenor är inte de enda Gemma Howorth fått betalt för att leka. En gång fick hon till exempel spendera tre timmar liggandes över en skådespelerskas okompletta kropp, leka hennes händer, och dessutom placera ett slankt finger i munnen på henne.

Sicka dilemman i ytligheternas land. 

22.3.10

death makes us apart


© Johanna Storås

döden gör en fruktansvärt egoistisk.
    eller är det bara det att man är så avtrubbad.
    
katastrof på Haiti, jordskalv i Turkiet, någon känner någon som drabbats av en illa sjukdom, en annan ligger inför döden. jaha, och... pappa är död. borta. det allra värsta.


10.3.10

brännpunkt

det har kommit till den där punkten då det skär så jävla djupt.
och när man sluter ögonen flimrar rapida fragment av minnen för ens inre, som ögonblicksfilmer. 

  bam. bam. bam. 
            en våt gräsmatta, en varm kram, en pappablick, "du är väl inte lessen för att jag inte varit tillräckligt mycket med dig?", "nej då". (vi träffas ju igen, om några veckor som vi brukar).  
  flimmer. bam. bam. bam. 
            ett sterilt kapell på något sjukhus någonstans i kalla landet. du har glömt din kropp, där under den orangea filten som tillhör landstinget. pappablicken är sluten. öronbedövande tystnad, sådan tystnad som dånar likt skenande tåg i trumhinnorna.
  (vi träffas aldrig igen, om några veckor som vi brukade)

© Johanna Storås





3.3.10

vackra saker i godispåsar


Man får ju ganska mycket gratissaker när man är på modevecka. Sånt där som kallas snask, godispåsar, eller goodiebags. Det är företagens sätt att marknadsföra sig, och därför vill de ju inte skicka med vilket strunt som helst, eller? Malene Birger skickade med en obegriplig sak för något år sedan, tillsammans med en brosch som såg ut att vara designad från en pysselhörna på dagis och made in Bangladesh. Fullkomligt obegripligt för att vara Malene Birger, broschen var dessutom lika stor som en ipod i omkrets, och ful. Men allt som är gratis kan inte vara vackert. Fastän det mesta som är gratis faktiskt är vackert, eller blir det, i och med att det inte kostat oss något. Lite som ett omedvetet mutande av vår betraktelse (det är ett bra pr-knep). 
Egentligen är det så här, att det som är vackrast inte går att köpa för pengar. De där flyktiga sakerna, som kallas för lycka, kärlek, eller liv. I godispåsarna från modeveckan ligger det också saker som är vackra (men inget som kan mäta sig med lycka), och saker med syfte att göra oss vackra (men inte nödvändigtvis mer levande). Några av dessa är: 
- Bobbie Browns "pot rouge" som kan användas som både läppfärg och cremerouge.
- MAC's lipgloss, som smälter likt varm caramelsås över läpparna och gör dem svullna och glansiga på ett definitivt oporrigt sett, men så heter ju färgen LUST också. 
- MAC's Zoom mascara, som ger svärta, svärta, och inget kladd med smidig och smaaal borste (fullkomligt hatar de där stora klubbliknande volymborstarna).

Ni ser vad strategisk marknadsföring kan göra.


Ännu mer skönhetsbabbel (om till exempel vackra saker vi inte behöver kasta pengar på) här -->