Jag går upp på morgonen, vanligtvis kvart i nio eller kvart över åtta, ibland fem. Allt beror på inspirationen - och kvällen innan. Jag klär på mig. Adidastights, en gammal pumahood. Varma strumpor eftersom jag ständigt fryser om fötterna. Det är rökningen säger min pappa, men vad jag kan minnas så hade jag det redan på dagis. Kalla fötter. Om det nu inte är ännu en påhittad sanning som egentligen är en ursäkt för att få fortsätta synda. Precis som den om att alla författare minsann röker, eller att alla skribenter dricker sprit under arbetstid (typ som den klichéaktiga whiskyflaskan i skrivbordslådan), min ursäkt för att låta mig bjudas på en Xider med melonsmak vid intervjuer eller PR-jobb.
Jag brygger espresso i cappucinomaskinen jag köpte för min första artikel. Ettusenfemhundra kronor minus skatt - pappa la till resten. Jag skummar mjölk, sänker tre sockerbitar, allt går på rutin. Startar min vita macbook, min allra dyrbaraste ägodel tillsammans med kameran för åttatusen spänn som jag aldrig går hemifrån utan. Sörplar på den varma latten, tänder en cigg, tar några bloss, får magkatarr och måste rusa in på toa. Sätter mig sedan framför laptopen igen, surfar in på nätet, klickar fram till nymag.com som finns under mina bokmärken. Lusläser de senaste artiklarna. Skrivna på perfekt amerikanska om förgiftade ugglor som faller ner från skyn i Central Park, trenderna från modeveckan, hur man klarar en hel dag i New York på bara tio dollar, bälten för hundraåttiotusen, och skådespelaren Vincent Gallos sperma till salu. Jag letar efter något - kanske inspiration.
När jag inte har en deadline (vilket jag oftast har men skjuter upp till sista minuten och sedan sitter uppe hela natten och hinkar latte, kedjeröker, letar efter de rätta orden och stressgråter) så går jag till stadsbiblioteket. Här bläddrar jag genom The New Yorker, från det äldsta numret och framåt. Hittills har jag avverkat 38 nummer Så snor jag idéer från i-D. Klämmer ihop den hårt bakåtvikta tidningen i kopiatorn där varje papper kostar två kronor. Ser spänt på den blåa laserlampan som surrar fram jämt och stadigt över den aktuella sidan, på det vita bladet med den trycksvarta fejktexten som spottas ut från sidan på maskinen. Ibland, noga med att ingen ser, river jag till och med ut sidor direkt ur magasinet. Ett fantastiskt fotojobb av Juergen Teller eller Camilla Åkrans eller en flummig intervju i alfabetstema med Björk. Hjärtat skenar när jag gör det, och jag gör det riktigt, riktigt sakta, med rätt handvinkling, för att dämpa ljudet av papper som rivs sönder. Efteråt känner jag mig lika tillfredsställd men samvetsfylld som en tonåring som tullat tequilaflaskor ur pappas spritskåp.
Jag brygger espresso i cappucinomaskinen jag köpte för min första artikel. Ettusenfemhundra kronor minus skatt - pappa la till resten. Jag skummar mjölk, sänker tre sockerbitar, allt går på rutin. Startar min vita macbook, min allra dyrbaraste ägodel tillsammans med kameran för åttatusen spänn som jag aldrig går hemifrån utan. Sörplar på den varma latten, tänder en cigg, tar några bloss, får magkatarr och måste rusa in på toa. Sätter mig sedan framför laptopen igen, surfar in på nätet, klickar fram till nymag.com som finns under mina bokmärken. Lusläser de senaste artiklarna. Skrivna på perfekt amerikanska om förgiftade ugglor som faller ner från skyn i Central Park, trenderna från modeveckan, hur man klarar en hel dag i New York på bara tio dollar, bälten för hundraåttiotusen, och skådespelaren Vincent Gallos sperma till salu. Jag letar efter något - kanske inspiration.
När jag inte har en deadline (vilket jag oftast har men skjuter upp till sista minuten och sedan sitter uppe hela natten och hinkar latte, kedjeröker, letar efter de rätta orden och stressgråter) så går jag till stadsbiblioteket. Här bläddrar jag genom The New Yorker, från det äldsta numret och framåt. Hittills har jag avverkat 38 nummer Så snor jag idéer från i-D. Klämmer ihop den hårt bakåtvikta tidningen i kopiatorn där varje papper kostar två kronor. Ser spänt på den blåa laserlampan som surrar fram jämt och stadigt över den aktuella sidan, på det vita bladet med den trycksvarta fejktexten som spottas ut från sidan på maskinen. Ibland, noga med att ingen ser, river jag till och med ut sidor direkt ur magasinet. Ett fantastiskt fotojobb av Juergen Teller eller Camilla Åkrans eller en flummig intervju i alfabetstema med Björk. Hjärtat skenar när jag gör det, och jag gör det riktigt, riktigt sakta, med rätt handvinkling, för att dämpa ljudet av papper som rivs sönder. Efteråt känner jag mig lika tillfredsställd men samvetsfylld som en tonåring som tullat tequilaflaskor ur pappas spritskåp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar