21 10 07, 15.03
Jag gick aldrig La Rambla ner. En enda blick över det massiva folkhavet var tillräcklig för att väcka en vilande klaustrofobi till liv hos vem som helst.
Trottoarkanterna är så höga här att jag inom en kort framtid kommer slå ihjäl mig. En kvinna går förbi på dödligt höga stilettklackar, lätt på tårna, som om hon gör det varje dag, vilket hon förmodligen gör. Jag bara väntar på att hon ska vrida foten vid trottoarkanten.
Jag har kommit fram till att Barcelona är en stad som är svår att sätta fingret på. Det är förmodligen en stad som man älskar när man kommit hem. När alla minnen återupplevs. När man ser för sitt inre öga hur man sitter på vingliga caféstolar längs Passeig de Gracia, dricker sin krämiga cafe con leche, röker sin cigg, drar in shoppingbagen mellan stolsbenen så ingen av de förbipasserande ska trilla över den. Och solen skiner försiktigt fram bakom lagom mjuka moln, och det är så där lagom varmt som det bara kan vara i minnena. Och den ständiga strömmen av taxibilar, turistbussar, dubbeldäckare, galna cyklister, ännu galnare fotgängare är riktigt trevlig - för i minnet är den dämpad, den finns liksom bara där, som en kuliss.
Jag vänder ansiktet mot himlen, skjuter upp solglasögonen på hjässan, kisar mot de halvgömda solstrålarna och ler, precis som en scen ur en Hollywoodfilm.
Så småningom kommer jag älska den här stadens puls.
Jag gick aldrig La Rambla ner. En enda blick över det massiva folkhavet var tillräcklig för att väcka en vilande klaustrofobi till liv hos vem som helst.
Trottoarkanterna är så höga här att jag inom en kort framtid kommer slå ihjäl mig. En kvinna går förbi på dödligt höga stilettklackar, lätt på tårna, som om hon gör det varje dag, vilket hon förmodligen gör. Jag bara väntar på att hon ska vrida foten vid trottoarkanten.
Jag har kommit fram till att Barcelona är en stad som är svår att sätta fingret på. Det är förmodligen en stad som man älskar när man kommit hem. När alla minnen återupplevs. När man ser för sitt inre öga hur man sitter på vingliga caféstolar längs Passeig de Gracia, dricker sin krämiga cafe con leche, röker sin cigg, drar in shoppingbagen mellan stolsbenen så ingen av de förbipasserande ska trilla över den. Och solen skiner försiktigt fram bakom lagom mjuka moln, och det är så där lagom varmt som det bara kan vara i minnena. Och den ständiga strömmen av taxibilar, turistbussar, dubbeldäckare, galna cyklister, ännu galnare fotgängare är riktigt trevlig - för i minnet är den dämpad, den finns liksom bara där, som en kuliss.
Jag vänder ansiktet mot himlen, skjuter upp solglasögonen på hjässan, kisar mot de halvgömda solstrålarna och ler, precis som en scen ur en Hollywoodfilm.
Så småningom kommer jag älska den här stadens puls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar