Trött (inte kroppsligt, snarare själsligt).
Så jag tar på mig alldeles nyköpta Vagabondwedges och åker till Köpenhamn. Glider in på Köpenhamns modevecka med anonym immunitet. Ingen som ser, ingen som hör. I alla fall ingen som vet.
Pratar med en av tjejerna på pressbussen; över cigg, pauslatte och små transfett-kakor från St. Petri Hotell. Hennes danska är grötig, för många konsonanter glider ner och försvinner i svalget. Är i alla fall glad att jag lyckades nästla in mig. Köpenhamns modevecka utan press-pass och VIP-kort är att sätta sig själv i ett inferno av klackmaratons, smaklösa outfits och kindpussande fashionistas med ölandedräkt. Jag hade ju faktiskt inte tänkt gå.
Jag måste erkänna, jag tänker inte på dej en enda gång. Det är bara så det blir.
Kanske för att jag går omkring på såriga trampdynor och värkande tår i oinvigda Vagabondwedges. Kanske för att jag distraheras av afroamerikanska moderedaktörer i pimp-kostymer och för stora björnpälsar, indie-tjejer med nakna blåmärks-ben i kort-korta jeansshorts, bleka modell-tuttar som flyr urringningen på catwalken. Förblindas av för många nattsvarta mascaror från Mac, sveper för mycket Moët, knaprar för mycket smärtstillande, trängs med för otåliga modejournalister med sylvassa armbågar och slitet hår.
Men sen. På bussen från DGI-byen. En känsla.
Jag hade kunnat fortsätta hela vägen till Oslo, bara struntat i att kliva av i Malmö, svischat igenom Sverige med avsikten att fly från något som jag inte kan rå på. Istället sitter jag kvar och sneglar på tjejen bakom mig. Ny airbook mac i hennes knä, på skärmen senaste bilderna från norska Fin's visning. Hon har redan somnat, slocknat med huvudet ihopknölat mellan fönster och säte. Deadline om 10 timmar? Jag stirrar på den duvgrå klänningen på skärmen.
Pappa är borta.
Du är otrolig. Du skriver på det sätt som får mig att önska att ingen rad ska vara den sista. Och när jag ändå når slutet måste jag läsa om från början.
SvaraRaderaRe: Annika
SvaraRaderaHjälp, jag tappade orden helt. Du är underbar. Tack!