oglamourösa planer

Det här är ett sådant inlägg som tar död på alla glamourösa föreställningar om livet som frilansskribent slash fotograf. Om hippa mediatillställningar med gratisdrinkar, om fria modeplagg från ännu ej utlagda kollektioner, eller feta lönekontrakt och tiotusenkronorsarvoden som regnar ner från en molnfri himmel.

Kikade precis i min iCal-kalender på macbooken. Till min stora fasa finns det inte ett enda nöje nedtecknat den kommande månaden. Allt e bara blått, blått, blått - den förvalda färgen för arbetsuppgifter som bokats in. Till och med när jag kollar en månad tillbaka i tiden är allt bara blått, blått, blått. Den röda befriande färgen som registrerar nöjen lyser med sin frånvaro.

Jag planerade igår kväll att sticka in till centrum idag och fönstershoppa för mina icke existerande frilanspengar. Jag vaknade i morse och insåg att jag inte skulle ha tid. I går var det likadant. I förrgår med. I en hel vecka har jag planerat och sedan insett att det är mission impossible.

I måndags gjorde jag dock min snabbaste vända någonsin då jag var tvungen att sticka in till banken och avreagera mig över ett tomt konto. Femton minuter på bussen in, tio minuter på banken, ett hastigt ögonblicks trånande efter latte när jag passerade Espresso House, femton minuter på bussen hem. Fram och tillbaka på exakt 37 minuter.

Från och med nu har jag för övrigt bestämt mig för att fira varje avklarad deadline med en flaska champagne (det vill säga mousserande Asti Martini för 69 spänn från systemet).

ode till en storstad

© Johanna Storås

Född i en storstad, uppvuxen i en storstad, hemma i en storstad. Även om jag någon gång trotsar min natur, kommer längtan efter citypuls tränga sig igenom skalet av tillfällig ignorans och förnekelse, och sipp ra ut i blodomloppet. Väcka ett häftigt begär efter smutsiga stadsgator i mörker. Där man vandrar hem i natten, i skenet av gatlyktor och nattöppna kebaberior. Där man möter nattugglor likt en själv. Prostituerade, langare, players, pundare, alkisar, uteliggare, kärlekspar, feststissade ungdomar, medelålderssällskap med för mycket vin i blodomloppet. Lo’life från sin bästa sida. Verkligheten utan något rosa drömsken. Vackert. Tryggheten i en storstad kan inte upplevas om man inte har den i blodet, i ryggraden, i märgen. Bakom våld, droger, annat avskum, finns den som en stor varm famn att krypa in i. Höghusen skyddar från hårda vindar, neonljusen värmer, gatulampornas sken lyser alltid upp vägen hem...

le soir

© Johanna Storås

Det här är bara ord som strömmar. Varför ska text behöva vara strukturerat...
Jag tänder en cigg och ser på den upplysta laptopskärmen.
Ibland blir det så, att så fort jag försöker skriva, så fort fingertopparna snuddar vid tangenterna, försvinner allt det jag redan tänkt. Ögonblicket stannar upp alldeles för sent. Precis när sista ordet lämnat min tanke. Och kvar finns bara rökspår
som beblandar sig med dimman från mina frustrerade halsbloss...

lipstick that doesn't smudge

© Johanna Storås

ibland...

...stressar jag ihjäl mig bara för att mina ambitioner känns alldeles för höga.

© Johanna Storås

laptop diaries part 1

Jag går upp på morgonen, vanligtvis kvart i nio eller kvart över åtta, ibland fem. Allt beror på inspirationen - och kvällen innan. Jag klär på mig. Adidastights, en gammal pumahood. Varma strumpor eftersom jag ständigt fryser om fötterna. Det är rökningen säger min pappa, men vad jag kan minnas så hade jag det redan på dagis. Kalla fötter. Om det nu inte är ännu en påhittad sanning som egentligen är en ursäkt för att få fortsätta synda. Precis som den om att alla författare minsann röker, eller att alla skribenter dricker sprit under arbetstid (typ som den klichéaktiga whiskyflaskan i skrivbordslådan), min ursäkt för att låta mig bjudas på en Xider med melonsmak vid intervjuer eller PR-jobb.

Jag brygger espresso i cappucinomaskinen jag köpte för min första artikel. Ettusenfemhundra kronor minus skatt - pappa la till resten. Jag skummar mjölk, sänker tre sockerbitar, allt går på rutin. Startar min vita macbook, min allra dyrbaraste ägodel tillsammans med kameran för åttatusen spänn som jag aldrig går hemifrån utan. Sörplar på den varma latten, tänder en cigg, tar några bloss, får magkatarr och måste rusa in på toa. Sätter mig sedan framför laptopen igen, surfar in på nätet, klickar fram till nymag.com som finns under mina bokmärken. Lusläser de senaste artiklarna. Skrivna på perfekt amerikanska om förgiftade ugglor som faller ner från skyn i Central Park, trenderna från modeveckan, hur man klarar en hel dag i New York på bara tio dollar, bälten för hundraåttiotusen, och skådespelaren Vincent Gallos sperma till salu. Jag letar efter något - kanske inspiration.

När jag inte har en deadline (vilket jag oftast har men skjuter upp till sista minuten och sedan sitter uppe hela natten och hinkar latte, kedjeröker, letar efter de rätta orden och stressgråter) så går jag till stadsbiblioteket. Här bläddrar jag genom The New Yorker, från det äldsta numret och framåt. Hittills har jag avverkat 38 nummer Så snor jag idéer från i-D. Klämmer ihop den hårt bakåtvikta tidningen i kopiatorn där varje papper kostar två kronor. Ser spänt på den blåa laserlampan som surrar fram jämt och stadigt över den aktuella sidan, på det vita bladet med den trycksvarta fejktexten som spottas ut från sidan på maskinen. Ibland, noga med att ingen ser, river jag till och med ut sidor direkt ur magasinet. Ett fantastiskt fotojobb av Juergen Teller eller Camilla Åkrans eller en flummig intervju i alfabetstema med Björk. Hjärtat skenar när jag gör det, och jag gör det riktigt, riktigt sakta, med rätt handvinkling, för att dämpa ljudet av papper som rivs sönder. Efteråt känner jag mig lika tillfredsställd men samvetsfylld som en tonåring som tullat tequilaflaskor ur pappas spritskåp.

labelwashed

Min hjärna svämmar över av Rodebjer, Acne, Wester, Orving, Velour, Tiger, Dagmar, Pour, Nakkna, Backlund, Minimarket, Hope, Whyred, Back, Cheap Monday, Lindeberg, Norrback, Hörstedt, Burfitt, Hunkydory, Filippa K, Nudie ... Nej, det här är inget namedroppingförsök till att fixa fler läsarkommentarer på bloggen, utan vad som återstår efter dagens djupresearch inför senaste artikeluppdraget. När ens jobb består av att vandra runt mellan stadens butiker för att hitta guldkorn som sedan ska profileras med ord som unikt utbud av unik svensk design.

Glidarjobb? Kanske. Men hjärnan står ändå på noll när dagen har sitt slut, och inspirationskapaciteten blinkar med varningstexten ”You need to formate your hard drive immediately”. När jag sedan släckt alla lampor och gör ett djärvt försök till att glida in i REM-sömn upptäcker jag att det effektivaste sättet att somna inte handlar om att räkna får, utan i att räkna svenska modelabels. John Blund är här och trycker i mig sitt sömnpulver innan jag ens hinner säga Fifth Avenue Shoe Repair.

forty minutes of boredom

© Johanna Storås

every task I undertake now becomes a piece of cake

Jag är dålig på att skriva, riktigt jävla dålig. Trots detta är jag fast besluten att skriva. Jag är till och med fast besluten att jobba med att skriva, tjäna pengar på att skriva, tvinga andra att läsa vad jag skrivit...