10.3.10

brännpunkt

det har kommit till den där punkten då det skär så jävla djupt.
och när man sluter ögonen flimrar rapida fragment av minnen för ens inre, som ögonblicksfilmer. 

  bam. bam. bam. 
            en våt gräsmatta, en varm kram, en pappablick, "du är väl inte lessen för att jag inte varit tillräckligt mycket med dig?", "nej då". (vi träffas ju igen, om några veckor som vi brukar).  
  flimmer. bam. bam. bam. 
            ett sterilt kapell på något sjukhus någonstans i kalla landet. du har glömt din kropp, där under den orangea filten som tillhör landstinget. pappablicken är sluten. öronbedövande tystnad, sådan tystnad som dånar likt skenande tåg i trumhinnorna.
  (vi träffas aldrig igen, om några veckor som vi brukade)

© Johanna Storås





3 kommentarer:

  1. åh, vad du skriver magiskt bra. angående fylleinläggen, det är så förlösande på något sätt! jag låter dom alltid ligga kvar, för det är ett bevis på att jag inte längre är den där kontrollbehovs-människan. numera fnissar jag bara åt spektaklet :)

    SvaraRadera
  2. Man sitter ensam i en mörklagt biosalong, ett ihopklipp av livet flimrar förbi,.först efteråt begriper man att det handlade om det egna livet,.man kan aldrig gå sönder därför att man har aldrig varit hel,.plötsligt står man tyst och orörlig på perrongen när livets skenande tåg dånar förbi. Ha det,.och missa inte tåget.

    SvaraRadera
  3. Åh, det gör ont att läsa om din förlust..för jag kan tyvärr relatera. Min älskade pappa dog för nästan exakt ett halvår sedan och tillvaron känns alldeles skev. Jag borde söka jobb, borde plugga, borde umgås med folk men känner mig bara..lamslagen.

    SvaraRadera