oh those unquiet nights of cigarettes n words...

© Johanna Storås


och när man minst anar det, när man slutligen bestämt sig för att bedöva tankarna med sömn, kommer hungern, då man är så trött att man omöjligt orkar tugga. istället får man ligga och vrida och vända sig i sugande plågor. trotsa magen som kämpar för att vända ut och in på sig själv.
det här är straffet man får, för att man tror att det går att sitta uppe, röka cigg under antika skenet av taklampan, varva cappuccinos med konjak, stilla skrivfebern till tonerna av grannens efterfest, och sedan somna in med harmoni i sinnet.
nej nattugglan är aldrig fri från kval. det slutar alltid med magkatarr, torra ögonglober, frusna fingertoppar, stickningar i hårbottnen, och en tankeorkan som aldrig tycks stagnera.
det eller hunger.

någonstans mellan Malmö och evigheten

© Johanna Storås


Det bästa är egentligen att åka tåg.
Sväva fram och in och ut genom olika väderlekar, fram och upp och ner över skiftande landskap, och samtidigt slå fingertopparna mot laptopens tangenter.
Önskar jag kunde säga att det är på spåret mellan Malmö och Berlin, eller Prag eller nåt annat intressant - inte mellan Malmö och Helsingborg, med 3 minuters försening från Landskrona.
Men vad är det som säger att det egentligen skulle vara ointressantare. Som om människor är tristare på linjen Malmö Helsingborg.

En superblonderad Pocahontas sitter snett emot, vitt hår som hänger i två slitna tofsar slarvigt lindade med läderband. Fransig t-shirt med trycket Six Pistols spänner över tuttar som säkerligen kostat ett par månadslöner. Strax över vänstra mungipan en piercing, så liten att det skulle kunna vara en matbit som fastnat. Överläppen är spänd, läppglans som börjat rinna ut i linjer, medan hon frenetiskt komponerar ett sms med mobilen. Hon blänger fram under den symmetriskt friserade luggen, studerar hastigt passagerarna som sitter omkring oss, de allvarsamma kråksparkarna vid ögonen berättar att hon redan sett mycket. Bakom allt härdat, slitet finns ett ansikte som är sött, men idag är blicken salt.
Hon återgår till sin sms-novell.

På andra sidan gången låter en ung man fingrarna glida långsamt genom sitt amish-aktiga skägg. Nya Nike på fötterna. Flammig hy. Han läser senaste Champions Leage resultaten i danska Metro. Mittemot sitter farsan, tung och ensam, och säger något på israeliska. Sonen svarar så det lurviga skägget rör sig, utan att se upp från tidningen.

Ett sms-meddelande pingar till. En tjej reagerar hastigt, läser på displayen. Det långa, raka håret faller framåt som en tung gardin och döljer hennes profil. Någon sekund senare. Hon vänder blicken mot fönstret, för håret ur ansiktet, en nattklubbstämpel sitter kvar på handryggen. Hon tittar ut. Ser något som inte är där, eller något som hon önskar var där.

Ett nytt landskap svischar förbi ...

beauty is not in the eye of the beholder

© Johanna Storås


Skönhet sitter inte i betraktarens ögon
det sitter i 50 milliliters burkar för 3000 spänn
i rymdrosor som odlats i tyngdlöshet
i pärlelixir, rysk kaviar och Koishimaru-silke,
i moderkaksextrakt, frusen sperma och död människohud

Skönhet sitter inte i hjärtat
det sitter i vassa nålar
i sprutor med gift
i sveda från laser, lyft och skalpell
i restylane, botox och stamceller utvunna från glömda foster

Skönhet sitter inte i en annans godhet
det sitter i skönhetsbolagens händer
i marknadsföring för miljarder
i löften och under
i människans hopp när hon granskar varuhyllan efter små mirakel

som tuggummi som fått tillbaka sin smak

© Johanna Storås

Ett mejl kom från en redaktör och mentor för ett tag sedan. "Du behöver slipa på din stilistik".
Så jag föll, från yta och ner i djup. Liksom in i mig själv.
Veckor har gått och jag har mest studerat, läst, skrivit, filosoferat och övat - ifall ni undrar. Böjt ord ut och in, förvrängt ord, andats ord. Var det så här det kändes?
Två år har passerat, med frenetiskt producerande av nöjesartiklar och notiser. Det har varit kul, men mest som urtuggat Stimorol som tappat smaken.
Det kan hända att ni, fina läsare, från och med nu finner min bloggdagbok som ett mer eller mindre ordbajseri. Flummigt och fumligt. Men så är det att skriva på riktigt.

Ursäkta mitt rabblande, nu blir det poesi...

när din hand var som lenast

© Johanna Storås

När man hade bomull i maggropen

När en minut var ett ljusår
När blodet var kolsyrat
När ett andetag var längtan
När din hand var som lenast

När mina fingrar var en fjärils känselspröt
När en svankrygg var en djärv kurva
När dina skrattrynkor var en direktstig till hjärtat
När nätter dansade och dagar sjöng
När ditt hjärtslag var min sång

När hud var öppna sår
När din röst var ett jordskred och jag föll
När dina lår var min bädd

systerskap

© Johanna Storås