photos: Johanna Storås
Kära läsare,
När det kommer till att förlora oskulden till mode på riktigt, the world of high fashion, så finns det två sätt att ta den. Att stoppa ner fötterna i ett par äkta Manolo Blahniks, eller att sitta på någon av de tre främsta raderna under de internationella modeveckorna. I det här fallet i Köpenhamn. Det sistnämnda, utan tvekan modets väsentlighet - att få se designerna tala genom material, textur, färg och form.
Där sitter vi, hoppackade som på en fullsatt tunnelbana i Tokyo. Raka i ryggen, med en öl, mineralvatten, eller om vi har riktigt tur, ett glas champagne i handen. Otåliga. Adrenalinstinna. Förväntansfulla. Inombords sprudlande glada över sittplatsen på andra raden, utåt sett betydligt mycket coolare. Och sen, innan vi diskret hinner flämta till, dämpas ljusen och musiken och basen pumpas ut över podiet. De små fjunen i våra nackar reser sig. Magin har börjat, bara fyrtio minuter efter schemat.
Efter första akten är vi så där lite vimmelkantiga av upplevelsen. Svettiga. Heta om kinderna. Kanske är det alkoholen, kanske alla spotlightsen. På armen hänger dagens första godispåse - och fler skall komma.
Hela modeveckan är som en goodiebag. Bara att sticka ner handen. Ta för sig. Hänsynslöst! Fort! Innan någon annan hinner före. För det här är högborgen för fashionistas med vassa armbågar. Oavsett vad som finns i de logostämplade påsarna så är de ständigt beredda att ge sig in i närkamp för att få lägga sina rödlackade naglar på innehållet. Själva hade vi vår godispåse väl säkrad mellan smalbenen.
Gratis är gott, ännu godare när det är modevecka.
Så vi ler och tar emot när den tredje gratisölen räcks mot oss.
Och modemagasinen - de där som kostar över hundra spänn på Presstop.
Och sminket från Bobbie Brown.
Och påsen med storsäljarna från L'oreal - inga samples.
Till och med krimskramset från Malene Birger - som vi ännu inte listat ut vad det kan användas till.
Det är så lätt att vänja sig vid det här.
På pressbussen. Som kör oss alla - modeskribenter, stylister och andra fashionistas som blivit stämplade med PRESS - mellan visningarna. På sätena ligger utvalda matpaket. En present vid varje påstigning. Sushi. Fruktsallad. Tiramisu.
Modebranschen är synonym med smala kroppar. Här är en av anledningarna: Ingen har tid att äta under modeveckans tajta schema. Den lilla halvtimme som eventuellt blir över under dagen är för efterlängtade toalettesök eller väl behövlig shopping. Vem vill missa en Designer Outlet för en matbit? Därför är de ätbara överraskningarna på pressbussen det enda som får oss att hålla oss stadiga på de farligt höga klackarna veckan ut. Hon framför, i Alexander Wang inspirerade klackar och fuskpäls, vibrerar lyriskt över den inplastade sushin. En tacksam suck susar genom pressbussen. FINALLY!
När det är över vet vi att vi har förvandlats för alltid. Vi har insupit så mycket fashion, manipulerats av så mycket free stuff, att vi aldrig kommer bli vårt gamla jag igen. Och varför skulle vi vilja det. Vi andas nu mode. Även om vi kanske inte alltid doftar det. Vi har vaknat upp på andra sidan. Där gräset visst är grönare. Som att vara pånyttfödda, i ett par Manolo Blahniks.
