© Johanna Storås
Det handlar om att skapa sig själv - det är att skriva...
Vad det kostar? Jobbet för en självupptagenhet med sig, men den är en nödvändighet för att känna sig levande.
Hur man hela tiden styr verklighetens händelser för att få den ultimata texten, hur man utsätter sig själv och andra för prövningar och specifika situationer för att få något att skriva om. För att få en text att återspegla det liv, den bok, man lever i på det mest spektakulära sättet - eller tvärtom - leva sin text.
Jag minns hur jag satt nätter ut och dagar in och skrev allt som kom i min väg, hur jag blev som uppslukad av mina ord. Att jag omedvetet och medvetet styrde min vardag efter mina texter. Hur tillfredsställande kändes det inte då? Omringad av latte, vin, cigaretter, älskade människor. Uppfylld av hett blod, inspiration, kreativitet, skrivåtrå. Jag brann. Hur kunde jag känna mig mer levande.
Men vad hände sen? Är inte mitt liv tillräckligt spännande/varierande/omvälvande längre för att skrivas ner? Eller är det texterna som formar mitt liv som slutat leva?
Det är inte det att idéerna eller historierna har sinat, snarare att essensen för vad som är intressant hos mig och mitt liv tycks ha dött. Läge för en snabbkurs i självkänsla...
Vad det kostar? Jobbet för en självupptagenhet med sig, men den är en nödvändighet för att känna sig levande.
Hur man hela tiden styr verklighetens händelser för att få den ultimata texten, hur man utsätter sig själv och andra för prövningar och specifika situationer för att få något att skriva om. För att få en text att återspegla det liv, den bok, man lever i på det mest spektakulära sättet - eller tvärtom - leva sin text.
Jag minns hur jag satt nätter ut och dagar in och skrev allt som kom i min väg, hur jag blev som uppslukad av mina ord. Att jag omedvetet och medvetet styrde min vardag efter mina texter. Hur tillfredsställande kändes det inte då? Omringad av latte, vin, cigaretter, älskade människor. Uppfylld av hett blod, inspiration, kreativitet, skrivåtrå. Jag brann. Hur kunde jag känna mig mer levande.
Men vad hände sen? Är inte mitt liv tillräckligt spännande/varierande/omvälvande längre för att skrivas ner? Eller är det texterna som formar mitt liv som slutat leva?
Det är inte det att idéerna eller historierna har sinat, snarare att essensen för vad som är intressant hos mig och mitt liv tycks ha dött. Läge för en snabbkurs i självkänsla...
Kanske man blivit för inriktad på att ständigt vara så effektiv, att man inte riktigt LEVER längre. Kanske ens eget liv faktiskt blivit mer inrutat; ens egen förhållning till det hela så kall, torr och distanserad...
SvaraRaderaVissa kanske kallar det för att bli äldre. Det rimmar ju i alla fall mycket väl med att dö en smula.
Slutligen tror jag ändå att det hänger på en själv, och den egna viljan. Att bara ge sig hän, ge fuck i tristessen och skruva upp värmen, ljuset och volymen.
//Miss Anonymous
Miss A:
SvaraRaderaDu är som en liten hemlig terapeut, eller ett sånt där klokt hjärnspöke som kommer fram när jag som mest behöver det. Som alltid tycks säga de rätta orden. Tack för att du är så mysig, genuin, och en anledning för mig att hålla skrivandet vid liv ...
Jag antar att man ger inspiration där man finner den själv. *s*
SvaraRadera//Miss Anonymous