© Johanna Storås
Plötsligt har jag fått en sådan avsmak på mode.
Eller bilden kring mode. Eller begreppet mode.
Jag vet inte, men bara jag läser "mode" vill jag genast dra något gammalt över mig.
Så jag försöker håller mig borta från det.
Undviker butikernas skyltningar, förnekar min hemliga längtan efter rippade jeans och nitacessoarer (också jag har blivit Balmain-manipulerad), slår igen tidningen innan jag når fram till månadens trendrapport, går in i ett utmattat vakumtillstånd så fort någon i min närhet vill diskutera mode.
Så småningom kommer jag vakna ur det, men just nu är det som om jag resonerar: Mode är yta och yta är allt (även fast jag vet att det inte riktigt är sant). Och så läser jag i någon populärkulturell tidning om det självutvalda svenska modefolket, där någon häver ur sig att människor som inte jobbar med mode, de väljer man att kalla för vanliga dödliga människor.
Då kan jag inte låta bli att konstatera att mode allt för ofta är ett epitet för det pretentiösa, narcissistiska. En på något vis extremform av självhävdelse - där dessutom inga spår av humor bör finnas.
Mode må ha blivit tillgängligt för oss alla, så när som på folkligt. Men hur mycket har det egentligen demokratiserats?
Tvärtemot vad folk säger är inte allt tillåtet i dagens mode.
Det är inte heller okej att vara ful (läs "speciell"). Inte okej att avvika från kroppsidealet ("kurvig" är en eufemism för "inte allt för smal"). Och det är framförallt inte okej att kritisera.
Modet, eller åtminstone bilden kring modet, är kanske lika diktatoriskt som alltid?
Eller bilden kring mode. Eller begreppet mode.
Jag vet inte, men bara jag läser "mode" vill jag genast dra något gammalt över mig.
Så jag försöker håller mig borta från det.
Undviker butikernas skyltningar, förnekar min hemliga längtan efter rippade jeans och nitacessoarer (också jag har blivit Balmain-manipulerad), slår igen tidningen innan jag når fram till månadens trendrapport, går in i ett utmattat vakumtillstånd så fort någon i min närhet vill diskutera mode.
Så småningom kommer jag vakna ur det, men just nu är det som om jag resonerar: Mode är yta och yta är allt (även fast jag vet att det inte riktigt är sant). Och så läser jag i någon populärkulturell tidning om det självutvalda svenska modefolket, där någon häver ur sig att människor som inte jobbar med mode, de väljer man att kalla för vanliga dödliga människor.
Då kan jag inte låta bli att konstatera att mode allt för ofta är ett epitet för det pretentiösa, narcissistiska. En på något vis extremform av självhävdelse - där dessutom inga spår av humor bör finnas.
Mode må ha blivit tillgängligt för oss alla, så när som på folkligt. Men hur mycket har det egentligen demokratiserats?
Tvärtemot vad folk säger är inte allt tillåtet i dagens mode.
Det är inte heller okej att vara ful (läs "speciell"). Inte okej att avvika från kroppsidealet ("kurvig" är en eufemism för "inte allt för smal"). Och det är framförallt inte okej att kritisera.
Modet, eller åtminstone bilden kring modet, är kanske lika diktatoriskt som alltid?
