this wonder winterland

© Johanna Storås

Julen spenderades på landet. Långt ifrån take away latte, höga klackar och rusningstrafik.
Och vad kan egentligen vara mer juligt än julafton i tights, raggsockor och nyinköpt vintagekofta, med varm choklad och vispgrädde, och den söta doften som följer med in från stallet. Golvplankor som knarrar under fötterna, ullpläd om benen, nyfälld julgran från skogen alldeles i närheten, som fortfarande doftar av vinterfrusen jord.

Jag inbillar mig att man blir hälsosammare här. Luften är lättare, friskare och biter hårdare i kinderna. Frosten ligger som en tunn slöja över marken. Jag röker bara två cigg om dagen, kanske tre. Vilket är mindre än hälften av vad jag gör hemma i stan. Att gå ut och blossa, huttrandes vid husknuten, i mörker, med endast granarnas silhuetter som sällskap, känns inte så angeläget.

Jag tror jag stannar några dagar till...

this night I created art and smiled at myself

© Johanna Storås

Det finns sällsynta ögonblick. Men när de väl kommer så är det så galet stort, när man lyckas skapa något man inte trodde kunde komma ur ens egna händer....

numb

© Johanna Storås

Det handlar om att skapa sig själv - det är att skriva...
Vad det kostar? Jobbet för en självupptagenhet med sig, men den är en nödvändighet för att känna sig levande.
Hur man hela tiden styr verklighetens händelser för att få den ultimata texten, hur man utsätter sig själv och andra för prövningar och specifika situationer för att få något att skriva om. För att få en text att återspegla det liv, den bok, man lever i på det mest spektakulära sättet - eller tvärtom - leva sin text.
Jag minns hur jag satt nätter ut och dagar in och skrev allt som kom i min väg, hur jag blev som uppslukad av mina ord. Att jag omedvetet och medvetet styrde min vardag efter mina texter. Hur tillfredsställande kändes det inte då? Omringad av latte, vin, cigaretter, älskade människor. Uppfylld av hett blod, inspiration, kreativitet, skrivåtrå. Jag brann. Hur kunde jag känna mig mer levande.

Men vad hände sen? Är inte mitt liv tillräckligt spännande/varierande/omvälvande längre för att skrivas ner? Eller är det texterna som formar mitt liv som slutat leva?
Det är inte det att idéerna eller historierna har sinat, snarare att essensen för vad som är intressant hos mig och mitt liv tycks ha dött. Läge för en snabbkurs i självkänsla...