© Johanna Storås
Karen By Simonsen, Köpenhamns modevecka höst/vinter 2010
© Johanna Storås
Margit Brandt, Köpenhamns modevecka höst/vinter 2010
21.2.10
mode in mono
Trött (inte kroppsligt, snarare själsligt).
Så jag tar på mig alldeles nyköpta Vagabondwedges och åker till Köpenhamn. Glider in på Köpenhamns modevecka med anonym immunitet. Ingen som ser, ingen som hör. I alla fall ingen som vet.
Pratar med en av tjejerna på pressbussen; över cigg, pauslatte och små transfett-kakor från St. Petri Hotell. Hennes danska är grötig, för många konsonanter glider ner och försvinner i svalget. Är i alla fall glad att jag lyckades nästla in mig. Köpenhamns modevecka utan press-pass och VIP-kort är att sätta sig själv i ett inferno av klackmaratons, smaklösa outfits och kindpussande fashionistas med ölandedräkt. Jag hade ju faktiskt inte tänkt gå.
Jag måste erkänna, jag tänker inte på dej en enda gång. Det är bara så det blir.
Kanske för att jag går omkring på såriga trampdynor och värkande tår i oinvigda Vagabondwedges. Kanske för att jag distraheras av afroamerikanska moderedaktörer i pimp-kostymer och för stora björnpälsar, indie-tjejer med nakna blåmärks-ben i kort-korta jeansshorts, bleka modell-tuttar som flyr urringningen på catwalken. Förblindas av för många nattsvarta mascaror från Mac, sveper för mycket Moët, knaprar för mycket smärtstillande, trängs med för otåliga modejournalister med sylvassa armbågar och slitet hår.
Men sen. På bussen från DGI-byen. En känsla.
Jag hade kunnat fortsätta hela vägen till Oslo, bara struntat i att kliva av i Malmö, svischat igenom Sverige med avsikten att fly från något som jag inte kan rå på. Istället sitter jag kvar och sneglar på tjejen bakom mig. Ny airbook mac i hennes knä, på skärmen senaste bilderna från norska Fin's visning. Hon har redan somnat, slocknat med huvudet ihopknölat mellan fönster och säte. Deadline om 10 timmar? Jag stirrar på den duvgrå klänningen på skärmen.
Pappa är borta.
18.2.10
beauty bootcamp
© Johanna Storås,
Copenhagen Fashion Week, Karen By Simonsen, A/W 2010
Att få vara skönhetsredaktör... Alla dessa mascaror, ögoncrèmer, torrschampoon, antiage-serum, glanssprayer, foundations, primers, nagellack, och lipplumpers som droppar ner på ditt skrivbord, gratis, veckovis. Sen är frågan, som i alla fall jag ställer mig, hur mycket mer man då egentligen bryr sig om innehållet än labeln, om effekten än hypen. Jag har då aldrig sett nån skönhetsredaktion, med undantag för tester av bästa-mascara-karaktär, som skrivit om produkter som inte nått upp till vad de lovat - trots att det myllrar av dessa. Är det kanske särskilt svårt att vara objektiv som skönhetsjournalist?
Apropå goodiebags, eller gratisprover, eller pr-exemplar. Tanken med dem är väl att få chansen att testa och bilda sig en egen uppfattning om innehållet. Fast godiset kanske slutar komma om uppfattningen skulle bli någon annan än till exempel "ger lyster åt glåmig hy".
Tänk om skönhetsstallet på säg brittiska Elle skulle sätta igång med att granska skönhetsinnehållet istället för att plagiera reklamkampanjerna. Bara för att vara lite ärligare, för sina läsare. Att skriva redaktionellt om att Creme De La Mer tar bort rynkor och ger en fastare hy, är som att påstå att Dior lanserade den lilla svarta eller att höga klackar ger kortare ben.
En skönhetsredaktör är ju självklart en person som är expert på området och med ett ovanligt stort intresse för allt skönhetsrelaterat. I mina ögon är en expert på skönhet någon som liksom alla andra experter är extremt påläst. Hon kan sin skönhetshistoria, från bly till Smashbox Photo Finish. Hon förstår, inte minst hudens, hårets och naglarnas uppbyggnad, vet vad corneocyter och epidermis är, likaväl som hur man lägger en perfekt makeup. Hon är också väl insatt i det kemiska innehållet i kosmetika, och vet vad peptider, hyaluronsyra och retinol gör eller inte gör för huden. I och med det känner hon också till alla myter, som att elastin i en crème inte bidrar till hudens elasticitet, eller att mineralolja inte täpper igen porerna. Hon hänger inte bara med i de senaste produkttrenderna utan också i den senaste forskningen och de nyaste lagändringarna. Hon läser inte bara kosmetikabolagens vinststyrda studier utan även vetenskapliga studier. Hon går inte bara på lanseringspartyn och produktkampanjer utan även på forskningsseminarier. Hon kan inte bara rapportera utan också granska, hon informerar aldrig utan att åtminstone ifrågasätta.
13.2.10
every end a new beginning
Jag missade det helt. Jag var upptagen med att röra vid dina kinder en sista gång i det där kala, anonyma dödsrummet på sjukhuset (hur absurt är inte det?).
Men med varje slut kommer en ny början. Så här såg den i alla fall ut...
© Johanna Storås
(Aftonbladet Kropp & Hälsa, jan 2010)
och sen kom den här... i månadens Måbra som ligger ute just nu.
(Måbra nr 2, feb 2010)
20.1.10
saker jag skriver medan du sover... (2)
det är två veckor sedan nu...
en onsdag...
en dag som var önskad...
då mitt första riktiga jobb skulle komma i tryck, och jag skulle visa den för dig och du skulle le stolt och säga att jag var duktig och jag skulle känna mig liten igen, på ett skönt sätt...
men det var en onsdag...
som blev kall och mörkare än andra
den onsdag då du föll ihop och inte vaknade igen...
15.1.10
saker jag skriver medan du sover... (1)
© Johanna Storås
Det nya året blir aldrig som man tänkt sig.
Döden är fortfarande alldeles för närvarande...
Då stannar blicken upp och binder sig fast vid något utanför:
en fågel på himlen, en svajande gren, spåren av snö på de sluttande takpannorna.
Man är kusligt medveten, tomheten kan inte vara påtagligare.
Så här låter tystnad....
Jag försökte meditera. För första gången på kanske fem år.
Det finns en värld av myllrande röster i mitt huvud som behöver tystas,
Alla förutom en,
den jag inte kan hitta,
den som är du.
Så skönt det hade varit att inte vakna mer... Ett tag, trodde jag nästan att du höll min hand.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
