nittio nätter senare . . .

© Johanna Storås

och över ett glas halvtorr Riesling inser jag att det inte bara är cigarettvanorna som ändrats (jag slutade officiellt för ett par månader sedan, även fast jag festflörtat med ett och annat filter sedan dess). Det är så mycket mer. För exakt 89 dagar sedan slutade saker och ting vara sig lika. Då fanns det före och nu finns det efter.  .  . Jag lever inte längre när natten kommer. Istället kommer den alldeles för fort med mörk innehållslöshet, rastlösa dimmor i hörnen och timmar av pillerknaprande ångest. Jag ser bara fram emot morgonen och dagen och morgondagen. . .  Jag föredrar inte längre att åka långt med tåg och har inte längre någon social fobi för att färdas med buss. Kanske är det för att vägarna påminner så mycket om dig, om trygga barnår, om långtradare högt över dikesrener . .  Jag rör mig hellre än anländer. För att allt som rör sig är distraherande. Och för att jag aldrig riktigt kommer hem. . .

© Johanna Storås

death makes us apart

© Johanna Storås

döden gör en fruktansvärt egoistisk.

    eller är det bara det att man är så avtrubbad.

    

katastrof på Haiti, jordskalv i Turkiet, någon känner någon som drabbats av en illa sjukdom, en annan ligger inför döden. jaha, och... pappa är död. borta. det allra värsta.

brännpunkt

det har kommit till den där punkten då det skär så jävla djupt.
och när man sluter ögonen flimrar rapida fragment av minnen för ens inre, som ögonblicksfilmer. 
  bam. bam. bam. 
            en våt gräsmatta, en varm kram, en pappablick, "du är väl inte lessen för att jag inte varit tillräckligt mycket med dig?", "nej då". (vi träffas ju igen, om några veckor som vi brukar).  

  flimmer. bam. bam. bam. 

            ett sterilt kapell på något sjukhus någonstans i kalla landet. du har glömt din kropp, där under den orangea filten som tillhör landstinget. pappablicken är sluten. öronbedövande tystnad, sådan tystnad som dånar likt skenande tåg i trumhinnorna.
  (vi träffas aldrig igen, om några veckor som vi brukade)

© Johanna Storås

mode in mono

Trött (inte kroppsligt, snarare själsligt).

Så jag tar på mig alldeles nyköpta Vagabondwedges och åker till Köpenhamn. Glider in på Köpenhamns modevecka med anonym immunitet. Ingen som ser, ingen som hör. I alla fall ingen som vet. 

Pratar med en av tjejerna på pressbussen; över cigg, pauslatte och små transfett-kakor från St. Petri Hotell. Hennes danska är grötig, för många konsonanter glider ner och försvinner i svalget. Är i alla fall glad att jag lyckades nästla in mig. Köpenhamns modevecka utan press-pass och VIP-kort är att sätta sig själv i ett inferno av klackmaratons, smaklösa outfits och kindpussande fashionistas med ölandedräkt. Jag hade ju faktiskt inte tänkt gå.

Jag måste erkänna, jag tänker inte på dej en enda gång. Det är bara så det blir. 

Kanske för att jag går omkring på såriga trampdynor och värkande tår i oinvigda Vagabondwedges. Kanske för att jag distraheras av afroamerikanska moderedaktörer i pimp-kostymer och för stora björnpälsar, indie-tjejer med nakna blåmärks-ben i kort-korta jeansshorts, bleka modell-tuttar som flyr urringningen på catwalken. Förblindas av för många nattsvarta mascaror från Mac, sveper för mycket Moët, knaprar för mycket smärtstillande, trängs med för otåliga modejournalister med sylvassa armbågar och slitet hår.

Men sen. På bussen från DGI-byen. En känsla.

Jag hade kunnat fortsätta hela vägen till Oslo, bara struntat i att kliva av i Malmö, svischat igenom Sverige med avsikten att fly från något som jag inte kan rå på. Istället sitter jag kvar och sneglar på tjejen bakom mig. Ny airbook mac i hennes knä, på skärmen senaste bilderna från norska Fin's visning. Hon har redan somnat, slocknat med huvudet ihopknölat mellan fönster och säte. Deadline om 10 timmar? Jag stirrar på den duvgrå klänningen på skärmen. 

Pappa är borta.

 © Johanna Storås
 

every end a new beginning

Jag missade det helt. Jag var upptagen med att röra vid dina kinder en sista gång i det där kala, anonyma dödsrummet på sjukhuset (hur absurt är inte det?).

Men med varje slut kommer en ny början. Så här såg den i alla fall ut...

© Johanna Storås

(Aftonbladet Kropp & Hälsa, jan 2010)

och sen kom den här... i månadens Måbra som ligger ute just nu. 

© Johanna Storås
(Måbra nr 2, feb 2010)

saker jag skriver medan du sover... (2)

det är två veckor sedan nu...

en onsdag...

en dag som var önskad...

då mitt första riktiga jobb skulle komma i tryck, och jag skulle visa den för dig och du skulle le stolt och säga att jag var duktig och jag skulle känna mig liten igen, på ett skönt sätt...

men det var en onsdag...

 som blev kall och mörkare än andra

den onsdag då du föll ihop och inte vaknade igen...

saker som lyser upp dagar som mest bara består av mörker...

... att få sin blogg citerad i Åsa Petersens ledare, "Modeindustrin måste granskas", i Aftonbladet.

saker jag skriver medan du sover... (1)

 © Johanna Storås

Det nya året blir aldrig som man tänkt sig.

Döden är fortfarande alldeles för närvarande...  

Den gör sig påmind varje gång tankarna rest för långt utanför medvetandet.  
Då stannar blicken upp och binder sig fast vid något utanför:  
en fågel på himlen, en svajande gren, spåren av snö på de sluttande takpannorna.  
Man är kusligt medveten, tomheten kan inte vara påtagligare.

Så här låter tystnad.... 

Jag försökte meditera. För första gången på kanske fem år.  
Det finns en värld av myllrande röster i mitt huvud som behöver tystas,   
Alla förutom en,  
den jag inte kan hitta,

den som är du.  

Så skönt det hade varit att inte vakna mer...  

Ett tag, trodde jag nästan att du höll min hand.

eve of another number...

© Johanna Storås

Vi lämnar lägenheter, hus och hem, lockade av vad vi än är på väg mot. Vandrar vinterfrusna gator fram mot ett nytt år. Beundrar vår egen spegebild i glasklar asfalt, ser fram emot nya minnen. Halkar till på smala nyårsklackar, skrattar vårt nyårskratt utspätt med nyårschampagne och extralånga nyårscigg. Hela årets hopp samlat i magen, bubblandes, på väg upp i svalget, tills vi släpper det rakt ut när klockan säger 00.00. 

Innan himlen exploderar i indigo, purpur, guld, står våra timmar stilla. Det här är natten då tärningen ännu inte är kastad. Bara en gång om året - som vi vågar tro, på fullt allvar, på en ny världsordning, där det vackra alltid besegrar det onda. 
Imorgon vaknar besvikelsen, nu låter vi den sova. 

Gör, tänk inte efter. Det är tid för nya löften som inte slår in.
Nya lögner. 

Nya känslor, intryck, drömmar, planer, sorger, misstag, brister, slag, ord, möten, beslut, hemligheter, dagar, nätter och timmar. 

Det är tid för nya timmar av ångest, nya timmar av lust. 
Nya timmar av klokhet, dumhet, berusning, sömnlöshet, oro, kärlek och hat.

Imorgon smakar kyssarna annorlunda, det mesta avslaget.

Ett gott nytt år.

mode + samvete = ?

Nordiska modebranschens konferens om en mer hållbar modeindustri hålls parallellt med klimatkonferensen på Bella Center. H&M är här, Gina Tricot, Lindex, Acne. Otaliga danska varumärken och internationell modepress. De som vill göra skillnad, de som vill glänsa. Och så jag.

Mode känns sällan tillräckligt försvarbart. Det är ytligt. Lätt att avfärda. Oseriöst för oinsatta och superseriöst för insatta. Kanske är det den påspädda glamouren som gör modevärlden lätt att avfärda? Det faktum att även vid något så allvarligt som en klimatkonferens bjuds det på gratissaker. Och gratis är lyx, och lyx är glamour. Den inrutade modemänniskan behöver aldrig sakna sina kanapéer eller sin champagne. I det här fallet är kanapéerna, bubblet och godispåsarna bara miljövänliga - och röda mattan utanför har blivit grön och återvinningsbar.

Tanken slängs drastiskt i ansiktet redan under första akten. I takt med avslöjanden som att det i genomsnitt krävs 8500 liter färskvatten för att odla ett kilo bomull, att miljöfarligt avfallsvatten förorenar lokala bostadsmoråden och förgiftar människor, att modet i framtiden kommer behöva två eller tre extra planeter att ta sina resurser ifrån.

Här står modeindustrin avskalad all sin prakt. En pressad affärskarusell som föder nya säsonger var sjätte vecka, spottar ur sig nya trender, kräks nytt avfall. "Blue is the new black" säger en av talarna, "Water is the new oil", och modeindustrin super i sig. Dränerar jorden på tillgångar. 

På grund av oss, konsumenterna?
Javisst.

Ju längre konferensen fortgår, desto svårare känns mode att avfärda. Industrin är en av världens största, som står på en ostadig grund av farlig miljöpåverkan och orättvisa arbetsförhållanden. Vikten av att mode som en industri måste ta sitt ansvar lyfts fram gång på gång. Den som tar måste ju också ge tillbaks.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över om det är sann välvilja eller högmod, när jag hör lyxfusionen PPR berätta samvetshistorier om sina märken. (Gucci skriver avtal för att skydda indonesiska regnskogar från papperskövling, Sergio Rossi gör ekologiska stilettpumps, Bottega Veneta tar fram hållbar lyxväska).
När representanten från PPR under sista timmen påpekar att hans största kamp fortfarande är att övertyga de dyraste märkena om att det visst kan vara vinstdrivande att bli mer miljömedvetna, känns det ungefär som om mina fördomar bekräftats.

Trots detta lämnar jag konferensen med två glimtar... 

Julie Gilhart, den kvinnliga hjärnan bakom varuhuset Barneys i New York, jobbar idag aktivt med att lyfta fram hållbart mode, trots att det inte var länge sedan hon övervägde att lämna branschen, efter en spektakulär visning i Paris där det skröts om hur showen hade kostat en miljon dollar att producera... 

"The thought that occurred to me was that if they didn't do the show they could use the money to feed a lot of starving people. I was frankly embarrassed to be in a business associated with what at the time seemed to be a lot of thoughtlessness and greed in it. But two things happened, and as clichéd as it sounds Al Gore did his film, and it was a call for action to me. The second thing was that I saw the Dalai Lama in a very intimate setting, he said some very important things. To forgive your enemies, To have compassion for all things living, To create beauty and Preserve culture. So I thought, wait I can do that in my job. Al Gore and the Dalai Lama had given me a new definition for my fashion mission."  

Vanessa Friedman, moderedaktör på Financial Times, talar om ordets makt. Om köparna och läsarnas förvirring kring hypen "hållbart mode"...

"In order to think about these issues, in order to have conversations about them, and decide on real ways to action them, and change the way the fashion industry does business, and the way consumers thinks about fashion, we need to start with words. And right now the words we use and their definitions are confused and confusing. The next step is to learn how to talk about it. 

In order to set your terms you have first to define your terms, and only then, can you expect people to meet your terms."

distance is even more close for a breakthrough

Falköping. Någon som vet var det ligger. Där har jag befunnit mig över en vecka. Småstaden som 1984 valdes till Sveriges tråkigaste stad. Rik på ost och cancerframkallande radon. Där har jag växt upp ungefär var tredje helg. Det mesta jag sett är åkrarna, vedklabbarna, sorkbona i gräsmattan, och tranorna som återvänder över himlen varje höst.

Jag har bytt ut Acnejeansen mot jordig overall. Ingen latte på en vecka är lika med fem koppar bryggkaffe om dan. På dagarna bär jag ved, om kvällarna skriver jag artiklar i skenet av laptopen. Mascarafri och med stubbiga ben. Mörker och vaggande grantoppar utanför.

Avskärmad från det mesta, som obetalda räkningar och baksmälla. Sen sjunger mobilen och jag svarar, och i andra änden en glad redaktör från Aftonbladet, och hon köper min idé som jag mejlade för snart två månader sedan, och så ger hon mig ett uppdrag med på det.

Jag sitter på slätten vid Sveriges tråkigaste stad och har precis sålt ett genombrott.

© Johanna Storås

lost words

ibland får jag inte ur mig mer än en eller två meningar på en hel dag, då försöker jag skriva så långa som möjligt för att känna att jag åtminstone åstadkommit något betydelsefullt och jag stryker och redigerar och reviderar och letar desperat efter förlorade ordceller som min hjärnbank tappat bort...

© Johanna storås

the sickness

What I want is to be alive, to escape all the damage, to shed it like snakeskin, to emerge pure and naked and laughing....
I'll be back soon...

© Johanna Storås

is this the day of the beginning...

© Johanna Storås 

Det här är en sån dag då marken under dig börjat spjäla sig inför kylan, för att med tiden slappna av, dra det jordiga täcket omkring sig, och slutligen sjunka i dvala.
Det är en sån dag då fingertopparna vill gömma sig i tröjans stoppning och kinderna övar på att glöda liv i sig själva.
Det här är en sån dag då du sitter på storstadens café, den där med två våningar, där fåtöljerna i fejkat skinn är formade efter varma rumpor, där de stora fönstren ramar in stadslivet utanför, längre ner, där bland gatustenar och rastlösa själar.
Det är en sån dag då du sitter ensam med dig själv och Haruki Murakamis pocketutgåva av After Dark och läser, sippar, läser, sippar, läser, och sippar på en latte som är så het att du om och om igen skållar tungspetsen.
Det här är en sån dag då du önskar att du levde orden som pryder de vita bladen:

After a quick survey of the interior, our eyes come to rest on a girl sitting by the front window. Why her? Why not soemone else? Hard to say. But for some reason, she attracts our attention - very naturally. She sits at a fourperson table, reading a book.... Her eyes rarely move from the pages of the book - a thick hardback. A bookstore wrapper hides the title from us.... Far from skimming, she seems to be biting off and chewing it one line at a time.... She reaches out at regular intervals and brings the coffee cup to her mouth, but she doesn't appear to be enjoying the flavour. She drinks because she has a cup of coffee in front of her: that is her role as a customer. At odd moments, she puts a cigarette between her lips and lights it with a plastic lighter.... She breaks off her reading and looks utside. From this second-storey window she can look down on the busy street.... After a long, steady look at this jumbled street scene, she holds her breath for a moment and turns her eyes once again towards her book.... Puffed no more than two or three times, her cigarette turns into a perfectly formed column of ash in the ashtray. 

- After Dark, Haruki Murakami

the revelation?

inatt sålde jag min första artikelidé till Elle.
får beskedet via mobilen.
redaktören, en ung kvinna med monstertendenser, ägnar största delen åt att tissla och tassla med sin unga gayassistent i bakgrunden.
plötsligt frågar hon sakligt:
"är du tjock?"
"nej", småljuger jag.
"att du är smal och en någorlunda skönhet, det är a och o om du ska skriva för oss."


vaknar klibbig, med min egna saliv i halsen...
drömtydning, please. åt ung skribent med förvirrat sinnelag, slitet hår och waaayy too much underhudsfett.
är det dax att försöka sälja nåt till svenska Elle?

© Johanna Storås

the new miss boredom

jag har varit distraherad senaste tiden,
av verkligheten eller en illusion av den.

© Johanna Storås

notes from Copenhagen fashion week - day 1 (once again)

© Johanna Storås

15:00 Minimarket
Min Malene Birger-bag från förra säsongen går upp i botten och nycklar, smink, anteckningsbok, cigg och cola (drycken) faller ut till allmän beskådan.
Minimarket öppnar modeveckan, 20 minuter försenat. Svensk tjej bredvid i klassiskt snittad klänning med böljande volanger, typ singoalla, lider under väntan. För ett ögonblick dåsar hon ihop, men rätar snabbt på ryggen för att inta elegant stylish pose igen.
Minimarkets geometriska kollektion är som Cartoon Network och engelsk konfekt i både färg och form.
Fattar inte de ridhjälmsliknande hattarna eller Dexter-aktiga solglasögonen, men älskar de höga platformsklackarna i godistoner, de "trasiga" dragkedjorna och böljande crepe- och silkesblusarna.

16:00 Ole Yde
Flera fladdrande solfjädrar i publiken. Värmeslag och inne på min 2a gin&tonic. Bredvid mig två utsända tjejer från Style.com. Snett mittemot väntar en stol på Covers chefred. Malene Malling.

Pillar lite i godispåsen, fiskar upp L'oreals Elnett hårspray, tråkigt lila nagellack och läpplack i skimmrande jordton. Bara 2a gången man är här men lika besviken på innehållet som om detta skulle vara vardagsmat. Ändå, nästa visning, nästa goodiebag som står fint och väntar framför stolen, och man är lika uppspelt och nyfiken som om man aldrig fått något.

Ole Ydes försenade modeller glider på höga klackar genom publik. 50-tals silhuetter, andalusiska volanger, böljande Hollywood silhuetter. Inspirationen i helhet ganska så kliché.
Fast ljudspåret är mäktigt. Klassisk musik först, sedan tunga basrester från ett technospår som sakta svävar in. Välfrisserade huvuden på första raden som diskret nickar med i takten. Det är så här det ska va.

18:00 CPH Vision Press show
Hamnar på 3e raden, allra längst in, precis intill jättelik högtalare. Åh andra sidan har jag felfritt läge att plåta modellerna innan de ens klivit ut på podiet. När showen börjar är basen från högtalaren så dov att det värker i hjärtsäcken. Cocktailglasen hoppar i takt ner på golvet och spiller söta rester Cosmopolitan över mina öppna skor.
Känner igen tjej med blond pudelafro från pressbussen förra året.
Sommarens trender, ett år framåt i tiden, passerar en och en. Stundtals sömnigt. Men mer om det sen...

21:00 Rützou
Lyckan är att få en egen stol med sitt namn skrivet på!
Även fast det är en sån dålig plats att det enda du ser är alla andra som applåderar.
Smuttade alldeles för länge på ett glas bubbel. Jäkligt trött på att vänta på försenade visningar. Varm och mosig i huvudet, seg i fötterna. Fast Rutzou var, och är, värd all väntan i världen.

notes from Copenhagen fashion week - day 1

© Johanna Storås
 
de senaste veckorna har jag levt spegelvänt. 

men nu sitter jag och polerar mina sönderstötta naglar,
smörjer nariga knogar, lackar med Pearl White och Autumn Heathers.
fräschar upp hårslingor, och tvättar och packar in.
påminner mig själv om att det gått veckor
sedan jag sist svärtade ögonfransarna
eller smekte rouge på mitt urtvättade ansikte.

 
ungefär 2 gin & tonic, 1 cosmopolitan & 2 glas bubbel senare... 

måste vara ett under att jag faktiskt inte somnade
under sega väntan på Rützous försenade visning.
för övrigt är jag alldeles för körd för att skriva något om modeveckans
första dag, så jag både inleder och avslutar med en snabb slutplädering: 

Fashion is exhausting! 
Fashion makes you drunk! 
I haven't peed in 10 hours!

(to be continued...)

18 dagar kvar i mosigt tempo...

© Johanna Storås

... och plötsligt slås jag över hur potent fåfänga o ytterst ytliga frågor som cirkulerar i min latteberusade hjärna inför kommande modevecka.

som denna: 
kan jag verkligen bära samma outfit fyra dagar i rad? 
funderar verkligen.

jag är inte här just nu

© Johanna Storås 

jag ligger på rygg och tittar,

fullkomligt stilla
med hälarna i solvarm sand,
och molnen flyter omkring ovanför
som sockervadd i hal olja.