nittio nätter senare . . .

© Johanna Storås

och över ett glas halvtorr Riesling inser jag att det inte bara är cigarettvanorna som ändrats (jag slutade officiellt för ett par månader sedan, även fast jag festflörtat med ett och annat filter sedan dess). Det är så mycket mer. För exakt 89 dagar sedan slutade saker och ting vara sig lika. Då fanns det före och nu finns det efter.  .  . Jag lever inte längre när natten kommer. Istället kommer den alldeles för fort med mörk innehållslöshet, rastlösa dimmor i hörnen och timmar av pillerknaprande ångest. Jag ser bara fram emot morgonen och dagen och morgondagen. . .  Jag föredrar inte längre att åka långt med tåg och har inte längre någon social fobi för att färdas med buss. Kanske är det för att vägarna påminner så mycket om dig, om trygga barnår, om långtradare högt över dikesrener . .  Jag rör mig hellre än anländer. För att allt som rör sig är distraherande. Och för att jag aldrig riktigt kommer hem. . .

© Johanna Storås

could you lend me your hand

© Johanna Storås

Kate Moss tittar egenkärt in i kameran, hud silkesjämn, händer perfekt utmejslade som ur livets lera. Så här ser det ut när en perfekt hand smeker ett perfekt ansikte. Men Kate Moss är inte alls perfekt (fast det var det väl aldrig nån som trodde?). I det här fallet, fallet Rimmel-reklam, består Moss nämligen av ihoppusslade kroppsdelar, där de ena inte ens är hennes egna. Händerna är det ställe på kroppen där fysiska tecken på ålder och livserfarenhet i stort sett inte går att skyla. Kate Moss händer har en stand in som heter Gemma.

Gemma Howorth är 25 och solar aldrig utan silkeshandskar och SPF 60 på händerna. Hennes man får ta hand om disken medan hon omsorgsfullt återfuktar de 1 miljon pund försäkrade labbarna trettio gånger om dagen. Gemmas händer tjänar ungefär 2 tusen pund för att ersätta fula oidealiska modellhänder. Och Kates fenor är inte de enda Gemma Howorth fått betalt för att leka. En gång fick hon till exempel spendera tre timmar liggandes över en skådespelerskas okompletta kropp, leka hennes händer, och dessutom placera ett slankt finger i munnen på henne.

Sicka dilemman i ytligheternas land. 

death makes us apart

© Johanna Storås

döden gör en fruktansvärt egoistisk.

    eller är det bara det att man är så avtrubbad.

    

katastrof på Haiti, jordskalv i Turkiet, någon känner någon som drabbats av en illa sjukdom, en annan ligger inför döden. jaha, och... pappa är död. borta. det allra värsta.

brännpunkt

det har kommit till den där punkten då det skär så jävla djupt.
och när man sluter ögonen flimrar rapida fragment av minnen för ens inre, som ögonblicksfilmer. 
  bam. bam. bam. 
            en våt gräsmatta, en varm kram, en pappablick, "du är väl inte lessen för att jag inte varit tillräckligt mycket med dig?", "nej då". (vi träffas ju igen, om några veckor som vi brukar).  

  flimmer. bam. bam. bam. 

            ett sterilt kapell på något sjukhus någonstans i kalla landet. du har glömt din kropp, där under den orangea filten som tillhör landstinget. pappablicken är sluten. öronbedövande tystnad, sådan tystnad som dånar likt skenande tåg i trumhinnorna.
  (vi träffas aldrig igen, om några veckor som vi brukade)

© Johanna Storås

vackra saker i godispåsar

Man får ju ganska mycket gratissaker när man är på modevecka. Sånt där som kallas snask, godispåsar, eller goodiebags. Det är företagens sätt att marknadsföra sig, och därför vill de ju inte skicka med vilket strunt som helst, eller? Malene Birger skickade med en obegriplig sak för något år sedan, tillsammans med en brosch som såg ut att vara designad från en pysselhörna på dagis och made in Bangladesh. Fullkomligt obegripligt för att vara Malene Birger, broschen var dessutom lika stor som en ipod i omkrets, och ful. Men allt som är gratis kan inte vara vackert. Fastän det mesta som är gratis faktiskt är vackert, eller blir det, i och med att det inte kostat oss något. Lite som ett omedvetet mutande av vår betraktelse (det är ett bra pr-knep). 
Egentligen är det så här, att det som är vackrast inte går att köpa för pengar. De där flyktiga sakerna, som kallas för lycka, kärlek, eller liv. I godispåsarna från modeveckan ligger det också saker som är vackra (men inget som kan mäta sig med lycka), och saker med syfte att göra oss vackra (men inte nödvändigtvis mer levande). Några av dessa är: 
- Bobbie Browns "pot rouge" som kan användas som både läppfärg och cremerouge.
- MAC's lipgloss, som smälter likt varm caramelsås över läpparna och gör dem svullna och glansiga på ett definitivt oporrigt sett, men så heter ju färgen LUST också. 
- MAC's Zoom mascara, som ger svärta, svärta, och inget kladd med smidig och smaaal borste (fullkomligt hatar de där stora klubbliknande volymborstarna).

Ni ser vad strategisk marknadsföring kan göra.

Ännu mer skönhetsbabbel (om till exempel vackra saker vi inte behöver kasta pengar på) här -->

scener om mode (inte mod)

 

  

  

© Johanna Storås

Karen By Simonsen, Köpenhamns modevecka höst/vinter 2010

  

 © Johanna Storås

Margit Brandt, Köpenhamns modevecka höst/vinter 2010

mode in mono

Trött (inte kroppsligt, snarare själsligt).

Så jag tar på mig alldeles nyköpta Vagabondwedges och åker till Köpenhamn. Glider in på Köpenhamns modevecka med anonym immunitet. Ingen som ser, ingen som hör. I alla fall ingen som vet. 

Pratar med en av tjejerna på pressbussen; över cigg, pauslatte och små transfett-kakor från St. Petri Hotell. Hennes danska är grötig, för många konsonanter glider ner och försvinner i svalget. Är i alla fall glad att jag lyckades nästla in mig. Köpenhamns modevecka utan press-pass och VIP-kort är att sätta sig själv i ett inferno av klackmaratons, smaklösa outfits och kindpussande fashionistas med ölandedräkt. Jag hade ju faktiskt inte tänkt gå.

Jag måste erkänna, jag tänker inte på dej en enda gång. Det är bara så det blir. 

Kanske för att jag går omkring på såriga trampdynor och värkande tår i oinvigda Vagabondwedges. Kanske för att jag distraheras av afroamerikanska moderedaktörer i pimp-kostymer och för stora björnpälsar, indie-tjejer med nakna blåmärks-ben i kort-korta jeansshorts, bleka modell-tuttar som flyr urringningen på catwalken. Förblindas av för många nattsvarta mascaror från Mac, sveper för mycket Moët, knaprar för mycket smärtstillande, trängs med för otåliga modejournalister med sylvassa armbågar och slitet hår.

Men sen. På bussen från DGI-byen. En känsla.

Jag hade kunnat fortsätta hela vägen till Oslo, bara struntat i att kliva av i Malmö, svischat igenom Sverige med avsikten att fly från något som jag inte kan rå på. Istället sitter jag kvar och sneglar på tjejen bakom mig. Ny airbook mac i hennes knä, på skärmen senaste bilderna från norska Fin's visning. Hon har redan somnat, slocknat med huvudet ihopknölat mellan fönster och säte. Deadline om 10 timmar? Jag stirrar på den duvgrå klänningen på skärmen. 

Pappa är borta.

 © Johanna Storås