Kill My Darlings (novel of a journalista)

nittio nätter senare . . .

2010-04-05T23:03:00.006+02:00

© Johanna Storås

och över ett glas halvtorr Riesling inser jag att det inte bara är cigarettvanorna som ändrats (jag slutade officiellt för ett par månader sedan, även fast jag festflörtat med ett och annat filter sedan dess). Det är så mycket mer. För exakt 89 dagar sedan slutade saker och ting vara sig lika. Då fanns det före och nu finns det efter.  .  . Jag lever inte längre när natten kommer. Istället kommer den alldeles för fort med mörk innehållslöshet, rastlösa dimmor i hörnen och timmar av pillerknaprande ångest. Jag ser bara fram emot morgonen och dagen och morgondagen. . .  Jag föredrar inte längre att åka långt med tåg och har inte längre någon social fobi för att färdas med buss. Kanske är det för att vägarna påminner så mycket om dig, om trygga barnår, om långtradare högt över dikesrener . .  Jag rör mig hellre än anländer. För att allt som rör sig är distraherande. Och för att jag aldrig riktigt kommer hem. . .

© Johanna Storås

could you lend me your hand

2010-03-28T20:53:00.000+02:00

© Johanna Storås

Kate Moss tittar egenkärt in i kameran, hud silkesjämn, händer perfekt utmejslade som ur livets lera. Så här ser det ut när en perfekt hand smeker ett perfekt ansikte. Men Kate Moss är inte alls perfekt (fast det var det väl aldrig nån som trodde?). I det här fallet, fallet Rimmel-reklam, består Moss nämligen av ihoppusslade kroppsdelar, där de ena inte ens är hennes egna. Händerna är det ställe på kroppen där fysiska tecken på ålder och livserfarenhet i stort sett inte går att skyla. Kate Moss händer har en stand in som heter Gemma.

Gemma Howorth är 25 och solar aldrig utan silkeshandskar och SPF 60 på händerna. Hennes man får ta hand om disken medan hon omsorgsfullt återfuktar de 1 miljon pund försäkrade labbarna trettio gånger om dagen. Gemmas händer tjänar ungefär 2 tusen pund för att ersätta fula oidealiska modellhänder. Och Kates fenor är inte de enda Gemma Howorth fått betalt för att leka. En gång fick hon till exempel spendera tre timmar liggandes över en skådespelerskas okompletta kropp, leka hennes händer, och dessutom placera ett slankt finger i munnen på henne.

Sicka dilemman i ytligheternas land.

death makes us apart

2010-03-22T19:54:00.001+01:00

© Johanna Storås

döden gör en fruktansvärt egoistisk.

    eller är det bara det att man är så avtrubbad.

katastrof på Haiti, jordskalv i Turkiet, någon känner någon som drabbats av en illa sjukdom, en annan ligger inför döden. jaha, och... pappa är död. borta. det allra värsta.

brännpunkt

2010-03-10T22:35:00.000+01:00

det har kommit till den där punkten då det skär så jävla djupt.
och när man sluter ögonen flimrar rapida fragment av minnen för ens inre, som ögonblicksfilmer.
bam. bam. bam.
en våt gräsmatta, en varm kram, en pappablick, "du är väl inte lessen för att jag inte varit tillräckligt mycket med dig?", "nej då". (vi träffas ju igen, om några veckor som vi brukar).

flimmer. bam. bam. bam.

ett sterilt kapell på något sjukhus någonstans i kalla landet. du har glömt din kropp, där under den orangea filten som tillhör landstinget. pappablicken är sluten. öronbedövande tystnad, sådan tystnad som dånar likt skenande tåg i trumhinnorna.
(vi träffas aldrig igen, om några veckor som vi brukade)

© Johanna Storås

vackra saker i godispåsar

2010-03-03T15:06:00.009+01:00

Man får ju ganska mycket gratissaker när man är på modevecka. Sånt där som kallas snask, godispåsar, eller goodiebags. Det är företagens sätt att marknadsföra sig, och därför vill de ju inte skicka med vilket strunt som helst, eller? Malene Birger skickade med en obegriplig sak för något år sedan, tillsammans med en brosch som såg ut att vara designad från en pysselhörna på dagis och made in Bangladesh. Fullkomligt obegripligt för att vara Malene Birger, broschen var dessutom lika stor som en ipod i omkrets, och ful. Men allt som är gratis kan inte vara vackert. Fastän det mesta som är gratis faktiskt är vackert, eller blir det, i och med att det inte kostat oss något. Lite som ett omedvetet mutande av vår betraktelse (det är ett bra pr-knep).
Egentligen är det så här, att det som är vackrast inte går att köpa för pengar. De där flyktiga sakerna, som kallas för lycka, kärlek, eller liv. I godispåsarna från modeveckan ligger det också saker som är vackra (men inget som kan mäta sig med lycka), och saker med syfte att göra oss vackra (men inte nödvändigtvis mer levande). Några av dessa är:
- Bobbie Browns "pot rouge" som kan användas som både läppfärg och cremerouge.
- MAC's lipgloss, som smälter likt varm caramelsås över läpparna och gör dem svullna och glansiga på ett definitivt oporrigt sett, men så heter ju färgen LUST också.
- MAC's Zoom mascara, som ger svärta, svärta, och inget kladd med smidig och smaaal borste (fullkomligt hatar de där stora klubbliknande volymborstarna).

Ni ser vad strategisk marknadsföring kan göra.

Ännu mer skönhetsbabbel (om till exempel vackra saker vi inte behöver kasta pengar på) här -->

scener om mode (inte mod)

2010-02-24T23:26:00.001+01:00

© Johanna Storås

Karen By Simonsen, Köpenhamns modevecka höst/vinter 2010

 © Johanna Storås

Margit Brandt, Köpenhamns modevecka höst/vinter 2010

mode in mono

2010-02-21T14:01:00.002+01:00

Trött (inte kroppsligt, snarare själsligt).

Så jag tar på mig alldeles nyköpta Vagabondwedges och åker till Köpenhamn. Glider in på Köpenhamns modevecka med anonym immunitet. Ingen som ser, ingen som hör. I alla fall ingen som vet. 

Pratar med en av tjejerna på pressbussen; över cigg, pauslatte och små transfett-kakor från St. Petri Hotell. Hennes danska är grötig, för många konsonanter glider ner och försvinner i svalget. Är i alla fall glad att jag lyckades nästla in mig. Köpenhamns modevecka utan press-pass och VIP-kort är att sätta sig själv i ett inferno av klackmaratons, smaklösa outfits och kindpussande fashionistas med ölandedräkt. Jag hade ju faktiskt inte tänkt gå. 

Jag måste erkänna, jag tänker inte på dej en enda gång. Det är bara så det blir. 

Kanske för att jag går omkring på såriga trampdynor och värkande tår i oinvigda Vagabondwedges. Kanske för att jag distraheras av afroamerikanska moderedaktörer i pimp-kostymer och för stora björnpälsar, indie-tjejer med nakna blåmärks-ben i kort-korta jeansshorts, bleka modell-tuttar som flyr urringningen på catwalken. Förblindas av för många nattsvarta mascaror från Mac, sveper för mycket Moët, knaprar för mycket smärtstillande, trängs med för otåliga modejournalister med sylvassa armbågar och slitet hår. 

Men sen. På bussen från DGI-byen. En känsla.

Jag hade kunnat fortsätta hela vägen till Oslo, bara struntat i att kliva av i Malmö, svischat igenom Sverige med avsikten att fly från något som jag inte kan rå på. Istället sitter jag kvar och sneglar på tjejen bakom mig. Ny airbook mac i hennes knä, på skärmen senaste bilderna från norska Fin's visning. Hon har redan somnat, slocknat med huvudet ihopknölat mellan fönster och säte. Deadline om 10 timmar? Jag stirrar på den duvgrå klänningen på skärmen.  

Pappa är borta.

 © Johanna Storås
 

beauty bootcamp

2010-02-18T12:11:00.004+01:00

 © Johanna Storås, 
Copenhagen Fashion Week, Karen By Simonsen, A/W 2010 

Att få vara skönhetsredaktör... Alla dessa mascaror, ögoncrèmer, torrschampoon, antiage-serum, glanssprayer, foundations, primers, nagellack, och lipplumpers som droppar ner på ditt skrivbord, gratis, veckovis. Sen är frågan, som i alla fall jag ställer mig, hur mycket mer man då egentligen bryr sig om innehållet än labeln, om effekten än hypen. Jag har då aldrig sett nån skönhetsredaktion, med undantag för tester av bästa-mascara-karaktär, som skrivit om  produkter som inte nått upp till vad de lovat - trots att det myllrar av dessa. Är det kanske särskilt svårt att vara objektiv som skönhetsjournalist?

Apropå goodiebags, eller gratisprover, eller pr-exemplar. Tanken med dem är väl att få chansen att testa och bilda sig en egen uppfattning om innehållet. Fast godiset kanske slutar komma om uppfattningen skulle bli någon annan än till exempel "ger lyster åt glåmig hy". 

 Tänk om skönhetsstallet på säg brittiska Elle skulle sätta igång med att granska skönhetsinnehållet istället för att plagiera reklamkampanjerna. Bara för att vara lite ärligare, för sina läsare. Att skriva redaktionellt om att Creme De La Mer tar bort rynkor och ger en fastare hy, är som att påstå att Dior lanserade den lilla svarta eller att höga klackar ger kortare ben. 

En skönhetsredaktör är ju självklart en person som är expert på området och med ett ovanligt stort intresse för allt skönhetsrelaterat. I mina ögon är en expert på skönhet någon som liksom alla andra experter är extremt påläst. Hon kan sin skönhetshistoria, från bly till Smashbox Photo Finish. Hon förstår, inte minst hudens, hårets och naglarnas uppbyggnad, vet vad corneocyter och epidermis är, likaväl som hur man lägger en perfekt makeup. Hon är också väl insatt i det kemiska innehållet i kosmetika, och vet vad peptider, hyaluronsyra och retinol gör eller inte gör för huden. I och med det känner hon också till alla myter, som att elastin i en crème inte bidrar till hudens elasticitet, eller att mineralolja inte täpper igen porerna. Hon hänger inte bara med i de senaste produkttrenderna utan också i den senaste forskningen och de nyaste lagändringarna. Hon läser inte bara kosmetikabolagens vinststyrda studier utan även vetenskapliga studier. Hon går inte bara på lanseringspartyn och produktkampanjer utan även på forskningsseminarier. Hon kan inte bara rapportera utan också granska, hon informerar aldrig utan att åtminstone ifrågasätta.

Apropå det eller inget, så har jag startat en skönhetssajt en bit härifrån. Häng med --->

every end a new beginning

2010-02-13T20:30:00.003+01:00

Jag missade det helt. Jag var upptagen med att röra vid dina kinder en sista gång i det där kala, anonyma dödsrummet på sjukhuset (hur absurt är inte det?).

Men med varje slut kommer en ny början. Så här såg den i alla fall ut...

© Johanna Storås 

(Aftonbladet Kropp & Hälsa, jan 2010) 

och sen kom den här... i månadens Måbra som ligger ute just nu. 

© Johanna Storås
(Måbra nr 2, feb 2010)

saker jag skriver medan du sover... (2)

2010-01-20T20:52:00.016+01:00

det är två veckor sedan nu...

en onsdag...

en dag som var önskad...

då mitt första riktiga jobb skulle komma i tryck, och jag skulle visa den för dig och du skulle le stolt och säga att jag var duktig och jag skulle känna mig liten igen, på ett skönt sätt...

men det var en onsdag...

som blev kall och mörkare än andra

den onsdag då du föll ihop och inte vaknade igen...

saker som lyser upp dagar som mest bara består av mörker...

2010-01-16T11:26:00.000+01:00

... att få sin blogg citerad i Åsa Petersens ledare, "Modeindustrin måste granskas", i Aftonbladet.

saker jag skriver medan du sover... (1)

2010-01-15T14:58:00.010+01:00

 © Johanna Storås

Det nya året blir aldrig som man tänkt sig.

Döden är fortfarande alldeles för närvarande...

Den gör sig påmind varje gång tankarna rest för långt utanför medvetandet.
Då stannar blicken upp och binder sig fast vid något utanför:
en fågel på himlen, en svajande gren, spåren av snö på de sluttande takpannorna.
Man är kusligt medveten, tomheten kan inte vara påtagligare.

Så här låter tystnad....

Jag försökte meditera. För första gången på kanske fem år.
Det finns en värld av myllrande röster i mitt huvud som behöver tystas,
Alla förutom en,
den jag inte kan hitta,

den som är du.

Så skönt det hade varit att inte vakna mer...

Ett tag, trodde jag nästan att du höll min hand.

eve of another number...

2010-01-02T01:43:00.004+01:00

© Johanna Storås

Vi lämnar lägenheter, hus och hem, lockade av vad vi än är på väg mot. Vandrar vinterfrusna gator fram mot ett nytt år. Beundrar vår egen spegebild i glasklar asfalt, ser fram emot nya minnen. Halkar till på smala nyårsklackar, skrattar vårt nyårskratt utspätt med nyårschampagne och extralånga nyårscigg. Hela årets hopp samlat i magen, bubblandes, på väg upp i svalget, tills vi släpper det rakt ut när klockan säger 00.00. 

Innan himlen exploderar i indigo, purpur, guld, står våra timmar stilla. Det här är natten då tärningen ännu inte är kastad. Bara en gång om året - som vi vågar tro, på fullt allvar, på en ny världsordning, där det vackra alltid besegrar det onda. 
Imorgon vaknar besvikelsen, nu låter vi den sova. 

Gör, tänk inte efter. Det är tid för nya löften som inte slår in.
Nya lögner. 

Nya känslor, intryck, drömmar, planer, sorger, misstag, brister, slag, ord, möten, beslut, hemligheter, dagar, nätter och timmar. 

Det är tid för nya timmar av ångest, nya timmar av lust. 
Nya timmar av klokhet, dumhet, berusning, sömnlöshet, oro, kärlek och hat.

Imorgon smakar kyssarna annorlunda, det mesta avslaget.

Ett gott nytt år. 

beneath it all...

2009-12-28T21:52:00.003+01:00

© Johanna Storås 

ångest, som vanligt, för att jag inte tog fler bilder i snön. nu rinner allt det vita bort och regnet avslöjar askgrå asfalt, precis som mina hemligheter och brister. det finns mycket att finna bland det som legat begravt.

mode + samvete = ?

2009-12-16T10:58:00.016+01:00

Nordiska modebranschens konferens om en mer hållbar modeindustri hålls parallellt med klimatkonferensen på Bella Center. H&M är här, Gina Tricot, Lindex, Acne. Otaliga danska varumärken och internationell modepress. De som vill göra skillnad, de som vill glänsa. Och så jag.

Mode känns sällan tillräckligt försvarbart. Det är ytligt. Lätt att avfärda. Oseriöst för oinsatta och superseriöst för insatta. Kanske är det den påspädda glamouren som gör modevärlden lätt att avfärda? Det faktum att även vid något så allvarligt som en klimatkonferens bjuds det på gratissaker. Och gratis är lyx, och lyx är glamour. Den inrutade modemänniskan behöver aldrig sakna sina kanapéer eller sin champagne. I det här fallet är kanapéerna, bubblet och godispåsarna bara miljövänliga - och röda mattan utanför har blivit grön och återvinningsbar.

Tanken slängs drastiskt i ansiktet redan under första akten. I takt med avslöjanden som att det i genomsnitt krävs 8500 liter färskvatten för att odla ett kilo bomull, att miljöfarligt avfallsvatten förorenar lokala bostadsmoråden och förgiftar människor, att modet i framtiden kommer behöva två eller tre extra planeter att ta sina resurser ifrån.
 
Här står modeindustrin avskalad all sin prakt. En pressad affärskarusell som föder nya säsonger var sjätte vecka, spottar ur sig nya trender, kräks nytt avfall. "Blue is the new black" säger en av talarna, "Water is the new oil", och modeindustrin super i sig. Dränerar jorden på tillgångar.  
På grund av oss, konsumenterna?
Javisst.

Ju längre konferensen fortgår, desto svårare känns mode att avfärda. Industrin är en av världens största, som står på en ostadig grund av farlig miljöpåverkan och orättvisa arbetsförhållanden. Vikten av att mode som en industri måste ta sitt ansvar lyfts fram gång på gång. Den som tar måste ju också ge tillbaks.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över om det är sann välvilja eller högmod, när jag hör lyxfusionen PPR berätta samvetshistorier om sina märken. (Gucci skriver avtal för att skydda indonesiska regnskogar från papperskövling, Sergio Rossi gör ekologiska stilettpumps, Bottega Veneta tar fram hållbar lyxväska).
När representanten från PPR under sista timmen påpekar att hans största kamp fortfarande är att övertyga de dyraste märkena om att det visst kan vara vinstdrivande att bli mer miljömedvetna, känns det ungefär som om mina fördomar bekräftats.

Trots detta lämnar jag konferensen med två glimtar... 

Julie Gilhart, den kvinnliga hjärnan bakom varuhuset Barneys i New York, jobbar idag aktivt med att lyfta fram hållbart mode, trots att det inte var länge sedan hon övervägde att lämna branschen, efter en spektakulär visning i Paris där det skröts om hur showen hade kostat en miljon dollar att producera... 

"The thought that occurred to me was that if they didn't do the show they could use the money to feed a lot of starving people. I was frankly embarrassed to be in a business associated with what at the time seemed to be a lot of thoughtlessness and greed in it. But two things happened, and as clichéd as it sounds Al Gore did his film, and it was a call for action to me. The second thing was that I saw the Dalai Lama in a very intimate setting, he said some very important things. To forgive your enemies, To have compassion for all things living, To create beauty and Preserve culture. So I thought, wait I can do that in my job. Al Gore and the Dalai Lama had given me a new definition for my fashion mission."  

Vanessa Friedman, moderedaktör på Financial Times, talar om ordets makt. Om köparna och läsarnas förvirring kring hypen "hållbart mode"...

"In order to think about these issues, in order to have conversations about them, and decide on real ways to action them, and change the way the fashion industry does business, and the way consumers thinks about fashion, we need to start with words. And right now the words we use and their definitions are confused and confusing. The next step is to learn how to talk about it. 
In order to set your terms you have first to define your terms, and only then, can you expect people to meet your terms."

hur skapar man en modeindustri som är hållbar på riktigt

2009-12-08T22:20:00.004+01:00

Världens ledare nojjar just nu i Köpenhamn över klimat och koldioxidutsläpp. Modebranschen vill inte stå utanför och titta på. Ett klokt drag med tanke på att tjejers (jag menar främst tjejers) garderober är några av de största miljöbovarna idag. Vi har hört om antimögelmedel i jeans, textiltillverkning som kör slut på jordens energier, nu senast skor som sprider miljögifter. Imorgon åker

vi,  ett hundratal pressbesökare, journalister och modenördar till Köpenhamn för en dagslång konferens i ett klimatvänligare modes tecken.

© Johanna Storås

you are being fucked over & over again my friend

2009-11-09T00:38:00.005+01:00

Det driver verkligen till vansinne. Varför denna ständiga skenhelighet hos skönhetsexperter, skönhetsskribenter, skönhetsjournalister yadi yadi? Är det ingen som djupsöker, dubbelkollar, ifrågasätter eller ens egentligen intresserar sig.

Nu har Aftonbladet publicerat "19 specialistkrämer för din hud". Skribenten har uppenbarligen plagierat marknadsföringen rakt av. Perricone, Excuviance, Brandt, Murad, och kanske största bluffen av dem alla La Mer (Estee Lauder). "Kärnfysikern Max Huber skapade den för att läka sin svåra brännskada i ansiktet". Jovisst, och brännskador är ju samma sak som rynkor - genetiskt betingat.
Om La Mer (eller någon crème för den delen)  kunde ta bort brännskador skulle den genast, omedelbart, omklassas till läkemedel. That's the law. Samma sak gäller rynkor. Det finns en anledning till att termer som "reducerar synbara rynkor" existerar i marknadsföringen. Om något tar bort rynkor, eller förändrar huden på djupet för den delen, är det inne och tassar på medicinsk mark och ska därmed tillhöra läkemedelsindustrin.

För att ytterligare illustrera min frustrering: På tv cirkulerar Garniers marknadsföringstrix för mirakelcrèmen UltraLift.
"   Det handlar om att behålla spänsten", kuttrar en köpt Pernilla Wahlgren. "För mig är det den bästa antirynk-crèmen".
Garnier skriver själva, i ministil, på deras hemsida att " UltraLift har tagits fram för att reducera utseendet av rynkor och göra så att huden känns fastare" men "det har inte bevisats att den kan lyfta huden eller göra den fastare"...  "Självklart kan vi inte göra det omöjliga och åstadkomma ett permanent lyft".   
Varför ens marknadsföra något som inte existerar, undrar jag. Varför ens fortsätta tillverka en crème som inte lever upp till syftet? När man dessutom visste om det från början. 

Don't get me wrong. Jag är ingen sån som vill bojkotta skönhetsindustrin (jag var på ett hudvårdsseminarie nyligen, fullkomligt nördig över senaste forskningen om parabener, peptider och hudpenetrering). Men jag förespråkar ärlighet tack. 

Snälla, försök inte stoppa mig. Nu är jag på krigsstigen...

distance is even more close for a breakthrough

2009-10-23T14:49:00.009+02:00

Falköping. Någon som vet var det ligger. Där har jag befunnit mig över en vecka. Småstaden som 1984 valdes till Sveriges tråkigaste stad. Rik på ost och cancerframkallande radon. Där har jag växt upp ungefär var tredje helg. Det mesta jag sett är åkrarna, vedklabbarna, sorkbona i gräsmattan, och tranorna som återvänder över himlen varje höst.

Jag har bytt ut Acnejeansen mot jordig overall. Ingen latte på en vecka är lika med fem koppar bryggkaffe om dan. På dagarna bär jag ved, om kvällarna skriver jag artiklar i skenet av laptopen. Mascarafri och med stubbiga ben. Mörker och vaggande grantoppar utanför.

Avskärmad från det mesta, som obetalda räkningar och baksmälla. Sen sjunger mobilen och jag svarar, och i andra änden en glad redaktör från Aftonbladet, och hon köper min idé som jag mejlade för snart två månader sedan, och så ger hon mig ett uppdrag med på det.

Jag sitter på slätten vid Sveriges tråkigaste stad och har precis sålt ett genombrott.

lost words

2009-10-15T09:05:00.008+02:00

ibland får jag inte ur mig mer än en eller två meningar på en hel dag, då försöker jag skriva så långa som möjligt för att känna att jag åtminstone åstadkommit något betydelsefullt och jag stryker och redigerar och reviderar och letar desperat efter förlorade ordceller som min hjärnbank tappat bort...

the sickness

2009-10-08T17:23:00.008+02:00

What I want is to be alive, to escape all the damage, to shed it like snakeskin, to emerge pure and naked and laughing....
I'll be back soon...

is this the day of the beginning...

2009-09-29T19:13:00.019+02:00

Det här är en sån dag då marken under dig börjat spjäla sig inför kylan, för att med tiden slappna av, dra det jordiga täcket omkring sig, och slutligen sjunka i dvala.
Det är en sån dag då fingertopparna vill gömma sig i tröjans stoppning och kinderna övar på att glöda liv i sig själva.
Det här är en sån dag då du sitter på storstadens café, den där med två våningar, där fåtöljerna i fejkat skinn är formade efter varma rumpor, där de stora fönstren ramar in stadslivet utanför, längre ner, där bland gatustenar och rastlösa själar.
Det är en sån dag då du sitter ensam med dig själv och Haruki Murakamis pocketutgåva av After Dark och läser, sippar, läser, sippar, läser, och sippar på en latte som är så het att du om och om igen skållar tungspetsen.
Det här är en sån dag då du önskar att du levde orden som pryder de vita bladen:    

After a quick survey of the interior, our eyes come to rest on a girl sitting by the front window. Why her? Why not soemone else? Hard to say. But for some reason, she attracts our attention - very naturally. She sits at a fourperson table, reading a book.... Her eyes rarely move from the pages of the book - a thick hardback. A bookstore wrapper hides the title from us.... Far from skimming, she seems to be biting off and chewing it one line at a time.... She reaches out at regular intervals and brings the coffee cup to her mouth, but she doesn't appear to be enjoying the flavour. She drinks because she has a cup of coffee in front of her: that is her role as a customer. At odd moments, she puts a cigarette between her lips and lights it with a plastic lighter.... She breaks off her reading and looks utside. From this second-storey window she can look down on the busy street.... After a long, steady look at this jumbled street scene, she holds her breath for a moment and turns her eyes once again towards her book.... Puffed no more than two or three times, her cigarette turns into a perfectly formed column of ash in the ashtray.

- After Dark, Haruki Murakami

face factory

2009-09-25T19:38:00.012+02:00

Det finns en skönhetsklinik i Ryssland. Där du kan få en fix stamceller injicerad i blodet. 
Egentligen finns det flera. Men det är bara en som kan erbjuda stamceller tagna ur vävnaden från aborterade foster. 
Bojkotta botox. Det här är nya tidens mirakelmetod mot rynkor och åldersnoja. Forskningen har nämligen visat att stamceller har en förmåga att återbilda vilken typ av vävnad som helst. Likaså har den visat att antalet celler i rynkig hud är betydligt mindre än hos slät hy. Det finns visserligen inga kliniska studier som backar upp påståendena att stamceller skulle vara ungdomens källa. Du kan förvänta dig i stort sett vilket resultat som helst. I en del experiment har mänskliga öron odlats fram på råttor.


Lite för hardcore för dig?
Det finns andra alternativ.
En grupp amerikanska forskare har kommit fram till att det är förändringar i benstommen som förslappar vår hy. Benen i ditt kranie växer i takt med dina födelsedagar, vilket får dem att utgöra ett allt sämre stöd åt vävnaden i ditt ansikte. 
Var inte orolig. Forskarnas målsättningen är att få kontroll över de hjärnsignaler som orsakar förändringarna i benstommen. Snart kommer vi alla kunna injicera magiska preparat rakt in i skallbenet.


Känner du avsmak?
Glöm inte att det är just avsmak, inför russinhy, som länge fått oss att paralysera våra ansikten med nervgift. Utan att vi ens höjt på ögonbrynen - bokstavligt talat. 
En botox-fix innan helgen, restylan-fyllning på lunchen. Tänk vad forskningen inom skönhet gått framåt. Det var inte så hemskt länge sedan, 1926 närmare bestämt, som en amerikansk branschtidning påstod att skönhetsprodukter faktiskt blev bättre om de packades in i lyxiga förpackningar. 


All denna hysteri kring vår hud. Rynkor, åldersfläckar, finnar, påsar. 
Du kanske håller dig till crémerna istället - de där som lovar underverk. Du ser det som ett skonsammare alternativ. 
Sedan läser du i tidningen. Att det inte är alltför ovanligt att människohud används i antirynk-crémer. Läckor avslöjar dessutom hur ett kinesiskt kosmetikabolag använt sig av huden från kriminella som  avrättats.
En amerikansk läkare uttalar sig, när våra släktingar avlider har vi ingen aning om att deras hudvävnader används i kosmetiskt syfte. 


Magstarkt?
Du funderar på något mindre drastiskt. 
En hudvårdsserie med moderkaksextrakt som nyckelingrediens? 
Kanske en ansiktscréme baserad på sperma? Fanns det inte någon rapport någonstans som sa att huden blev fastare av det? 
Eller hudbalsam med den där magiska ingrediensen som du aldrig lyckas uttala namnet på? Något aktivt ämne utvunnet ur ett spädbarns förhud.
Efter ett tag tänker du: 
Om man skulle ta och testa vanlig rapsolja då?

bedhair for real

2009-09-22T14:02:00.012+02:00

När en skönhetsprodukt lever upp till vad den lovar, visst är det underbart - men fan så sällsynt. När en skönhetsprodukt inte lever upp till vad den lovar, men visar sig leva upp till något mycket bättre än vad den lovat, något som tillverkaren och pr-avdelningen förmodligen inte har någon aning om att de skulle kunna lova - då är det ännu underbarare. (Så Redken om ni läser detta, omvärdera marknadsföringen för Align 12 ultra-straight balm!)

Det var knappast kärlek vid första ögonkastet, för jag var på väg att kasta bort hårundret till en lycklig medarbetare, tillsammans med en hög annat oanvändbart junk som låg i botten på godispåsarna från Köpenhamns modevecka (tyvärr blir det så).
Jag är mest typen som faller för hårkurer som lovar vilda nätter av volym, sängkammarruffs och stadga. Knappast de som försöker charma med ord som "pin-straight" eller "smooth and sleek". Men förälskelsen smög sig på, då jag i brist på annat, tvingades kleta in Redkens ultra-straight i mina törstande hårtestar. Och på den vägen är det.

Om du, likt jag, har typisk nordiskt tunna hårstrån fast en jävla massa som får din frisyr att hänga strömlinjeformat utan några tecken på liv, testa det här.

1- Ignorera för alltid instruktionerna på Align 12's baksida.
2- Föna ditt hår med huvudet upp och ner (vilket du redan vet är det bästa för volymlöst hår), från hårrötterna och i hårstrånas riktning. Låt det inte bli helt torrt.
3- Pumpa ut ett par klickar balm och smek jämt fördelat in i hårslingorna, inte för mycket klibb nu, två pumpar räcker till mitt långa hår.
4- Föna med en rundborste, en näve slingor i taget. "Lyft" håret från rötterna med hjälp av rundborsten. Föna med rundborsten utåt från huvet, eller inåt, åt höger, eller åt vänster, det är upp till dig, men se till att hela tiden hålla den där vippen när borsten släpper håret - tanken är att håret ska se allt annat än rakt ut.
5- Om du vill ha mer form och stadga i vissa hårpartier (förslagsvis i etapplängderna som ramar in ditt fina ansikte), pumpa ut lite mer hårunder och fördela jämt i de utvalda längderna, föna samtidigt som du formar med rundborsten.

Vavavoom, om ditt hår är som mitt, så har du nu ett tämjt sängkammarruffs med sinnesjuk fyllighet och stadga, heeela dan. (Yeah for real).

ps. Jag fråntar mig ansvar för allt annat än lyckat resultat... i annat fall kontakta Redken :)

the revelation?

2009-09-18T10:51:00.014+02:00

inatt sålde jag min första artikelidé till Elle.
får beskedet via mobilen.
redaktören, en ung kvinna med monstertendenser, ägnar största delen åt att tissla och tassla med sin unga gayassistent i bakgrunden.
plötsligt frågar hon sakligt:
"är du tjock?"
"nej", småljuger jag.
"att du är smal och en någorlunda skönhet, det är a och o om du ska skriva för oss."


vaknar klibbig, med min egna saliv i halsen...
drömtydning, please. åt ung skribent med förvirrat sinnelag, slitet hår och waaayy too much underhudsfett.
är det dax att försöka sälja nåt till svenska Elle?

confession of a toilettcleaner

2009-09-15T13:05:00.011+02:00

jag är glad idag. lite fnissigt sådär.

har precis läst att designern Haider Ackermann (han som fimpade erbjudandet att chefsskissa hos Maison Martin Margiela) inledde sin strävan efter catwalksmästerlighet med att skura toaletter. 

står i senaste Bon.

måste erkänna, känns ju lite småglansigt sådär att ha något gemensamt med höstens mest hypade modeskapare. nu hoppar jag runt i hemmet bland modemagasinshögar, cigarettfimpar och oavslutade artikelidéer, chantar högt för mig själv:

patience babe, your time will come! 

kanske jag likt Haider till och med kunde lära mig något av mina städjobb. nästa gång jag åtar mig att polera toalettstolar ska jag också minsann ha en skissbok med mig. 
liksom skura skit med ena handen och anteckna inspirerande iaktagelser med andra - tro mig, man kan finna djupa insikter med att stirra ned i en toalettstol.

sen ska jag gå hem och sitta på min vindskammare i nattmörkret och skapa dekadent konst som ingen annan tidigare skådat i skenet av ett enda fladdrande stearinljus.

the new miss boredom

2009-09-11T10:40:00.009+02:00

jag har varit distraherad senaste tiden,
av verkligheten eller en illusion av den.

by Malene Birger

2009-08-29T18:03:00.010+02:00

the By Malene Birger spring/summer 10 collection, Copenhagen Fashion Week

Stine Goya

2009-08-28T12:53:00.005+02:00

the Stine Goya spring/summer 10 collection, Copenhagen Fashion Week

Munthe plus Simonsen

2009-08-23T23:24:00.007+02:00

the Munthe plus Simonsen show at City Hall, Copenhagen Fashion Week spring/summer 10.

Designers Remix

2009-08-20T00:29:00.006+02:00

the Designers Remix spring/summer 10 collection at Amager Strand, Copenhagen Fashion Week

Copenhagen vision

2009-08-17T17:17:00.011+02:00

the CPH Vision press show for spring/summer 10, Copenhagen Fashion Week

notes from Copenhagen fashion week - day 1 (once again)

2009-08-17T11:19:00.015+02:00

15:00 Minimarket 
Min Malene Birger-bag från förra säsongen går upp i botten och nycklar, smink, anteckningsbok, cigg och cola (drycken) faller ut till allmän beskådan.
Minimarket öppnar modeveckan, 20 minuter försenat. Svensk tjej bredvid i klassiskt snittad klänning med böljande volanger, typ singoalla, lider under väntan. För ett ögonblick dåsar hon ihop, men rätar snabbt på ryggen för att inta elegant stylish pose igen. 
Minimarkets geometriska kollektion är som Cartoon Network och engelsk konfekt i både färg och form.
Fattar inte de ridhjälmsliknande hattarna eller Dexter-aktiga solglasögonen, men älskar de höga platformsklackarna i godistoner, de "trasiga" dragkedjorna och böljande crepe- och silkesblusarna.     

16:00 Ole Yde
Flera fladdrande solfjädrar i publiken. Värmeslag och inne på min 2a gin&tonic. Bredvid mig två utsända tjejer från Style.com. Snett mittemot väntar en stol på Covers chefred. Malene Malling.

Pillar lite i godispåsen, fiskar upp L'oreals Elnett hårspray, tråkigt lila nagellack och läpplack i skimmrande jordton. Bara 2a gången man är här men lika besviken på innehållet som om detta skulle vara vardagsmat. Ändå, nästa visning, nästa goodiebag som står fint och väntar framför stolen, och man är lika uppspelt och nyfiken som om man aldrig fått något.

Ole Ydes försenade modeller glider på höga klackar genom publik. 50-tals silhuetter, andalusiska volanger, böljande Hollywood silhuetter. Inspirationen i helhet ganska så kliché.
Fast ljudspåret är mäktigt. Klassisk musik först, sedan tunga basrester från ett technospår som sakta svävar in. Välfrisserade huvuden på första raden som diskret nickar med i takten. Det är så här det ska va.

18:00 CPH Vision Press show
Hamnar på 3e raden, allra längst in, precis intill jättelik högtalare. Åh andra sidan har jag felfritt läge att plåta modellerna innan de ens klivit ut på podiet. När showen börjar är basen från högtalaren så dov att det värker i hjärtsäcken. Cocktailglasen hoppar i takt ner på golvet och spiller söta rester Cosmopolitan över mina öppna skor.
Känner igen tjej med blond pudelafro från pressbussen förra året.
Sommarens trender, ett år framåt i tiden, passerar en och en. Stundtals sömnigt. Men mer om det sen...

21:00 Rützou
Lyckan är att få en egen stol med sitt namn skrivet på!
Även fast det är en sån dålig plats att det enda du ser är alla andra som applåderar.
Smuttade alldeles för länge på ett glas bubbel. Jäkligt trött på att vänta på försenade visningar. Varm och mosig i huvudet, seg i fötterna. Fast Rutzou var, och är, värd all väntan i världen.

Rützou

2009-08-11T22:31:00.010+02:00

the Rützou spring/summer 10 show at City Hall, Copenhagen Fashion Week

YDE

2009-08-10T07:20:00.013+02:00

the Ole Yde spring/summer 10 show at City Hall, Copenhagen Fashion Week.

Minimarket

2009-08-07T23:34:00.010+02:00

the Minimarket spring/summer 10 collection, Copenhagen Fashion Week.

notes from Copenhagen fashion week - day 1

2009-08-06T11:57:00.014+02:00

© Johanna Storås

de senaste veckorna har jag levt spegelvänt.

men nu sitter jag och polerar mina sönderstötta naglar,
smörjer nariga knogar, lackar med Pearl White och Autumn Heathers.
fräschar upp hårslingor, och tvättar och packar in.
påminner mig själv om att det gått veckor
sedan jag sist svärtade ögonfransarna
eller smekte rouge på mitt urtvättade ansikte.

ungefär 2 gin & tonic, 1 cosmopolitan & 2 glas bubbel senare...

måste vara ett under att jag faktiskt inte somnade
under sega väntan på Rützous försenade visning.
för övrigt är jag alldeles för körd för att skriva något om modeveckans
första dag, så jag både inleder och avslutar med en snabb slutplädering:

Fashion is exhausting!
Fashion makes you drunk!
I haven't peed in 10 hours!

(to be continued...)

18 dagar kvar i mosigt tempo...

2009-07-18T16:53:00.013+02:00

... och plötsligt slås jag över hur potent fåfänga o ytterst ytliga frågor som cirkulerar i min latteberusade hjärna inför kommande modevecka.

som denna: 
kan jag verkligen bära samma outfit fyra dagar i rad? 
funderar verkligen.
 

semester this semester that

2009-07-12T09:20:00.021+02:00

© Johanna Storås 

kärleken har nyss lämnat ett mulet Skåne för 7 dagars Balkansemester.
jag dricker cola light ur en gammal McDonalds-mugg och äter Bilar till frukost.  
sitter på inglasade balkongen och ser svenska förorten bre ut sig bakom en klick måsskit på rutan. 
långt ifrån pivo, grillat lamm, balkanpop, 40-grader i skuggan och iskall vattenmelon.

jag ska fortsätta leva tätt inpå svenska industrisemestern några veckor till.
husvagnskaravaner, foppatofflor, grisrosa solbrännor, omkullblåsta förtält, vindpinade sommarkvällar med bag-in-box-vin.
tog nämligen ett hyfsat säsongsjobb på en saltstänkt camping.
behövde byta ut skrivångest och värkande plånbok mot morgonrutiner och fast lön.

tre månaders dubbelliv.

dagarna flyter förbi i enformigt tempo.
duschar desinficeras, toaletter poleras, lättjefulla campingsjälar guidas genom sina egna loja dimmor. om 24 dagar sticker jag till modeveckan i Köpenhamn, plockar goodie bags och sitter second row (eller third).
om dom bara visste...
klockan tickar...

jag är inte här just nu

2009-07-07T18:12:00.010+02:00

fullkomligt stilla
med hälarna i solvarm sand,
och molnen flyter omkring ovanför
som sockervadd i hal olja.

klädhistoria

2009-06-22T11:41:00.006+02:00

walking in Copenhagen

2009-06-15T15:57:00.008+02:00

dagens intag: 1 latte, thailunch, 3 bacardi breezer, 1 smirnoff ice (dansk version), 1 gin & tonic, nachochips, halvpack cigg, samt kärlek.

on the road again...

2009-06-12T03:59:00.003+02:00

... to Copenhagen

blodsmak i munnen

2009-06-02T21:19:00.014+02:00

köttigt kraterhål i käften efter utdragen tand. vilken nytta gjorde den där anyway?
nu tuggas det bomull och skålas i blodsmak.

inflammation i ljumsken. haft det nån gång?
närmare bestämt svullnad a'la pingpongstorlek mellan bikinilinjen och muffen.
jävligt pissed off svettkörtel sa läkaren. själv är man oförmögen att gå, stå, ligga, sitta eller knulla.
tjejer, dra ner på att raka muffen om ni vill ha snälla svettkörtlar.

halsfluss, som inte är halsfluss, men mystisk halsåkomma som liknar halsfluss. typ, halsmandlar som blir muterade valnötter med rakbladskrafter, som trasar sönder insidan vid varenda sväljning eller tanke.
när du pratar måste huvet böjas kraftigt åt vänster axel. kroppens effektiva smärtlindring?

min kropp konspirerar mot mig.

... i övrigt har de senaste dagarna varit bra.

oh those unquiet nights of cigarettes n words...

2009-05-31T02:28:00.005+02:00

© Johanna Storås

och när man minst anar det, när man slutligen bestämt sig för att bedöva tankarna med sömn, kommer hungern, då man är så trött att man omöjligt orkar tugga. istället får man ligga och vrida och vända sig i sugande plågor. trotsa magen som kämpar för att vända ut och in på sig själv.
det här är straffet man får, för att man tror att det går att sitta uppe, röka cigg under antika skenet av taklampan, varva cappuccinos med konjak, stilla skrivfebern till tonerna av grannens efterfest, och sedan somna in med harmoni i sinnet.
nej nattugglan är aldrig fri från kval. det slutar alltid med magkatarr, torra ögonglober, frusna fingertoppar, stickningar i hårbottnen, och en tankeorkan som aldrig tycks stagnera.
det eller hunger.

någonstans mellan Malmö och evigheten

2009-05-28T17:22:00.008+02:00

© Johanna Storås

Det bästa är egentligen att åka tåg.
Sväva fram och in och ut genom olika väderlekar, fram och upp och ner över skiftande landskap, och samtidigt slå fingertopparna mot laptopens tangenter.
Önskar jag kunde säga att det är på spåret mellan Malmö och Berlin, eller Prag eller nåt annat intressant - inte mellan Malmö och Helsingborg, med 3 minuters försening från Landskrona.
Men vad är det som säger att det egentligen skulle vara ointressantare. Som om människor är tristare på linjen Malmö Helsingborg.

En superblonderad Pocahontas sitter snett emot, vitt hår som hänger i två slitna tofsar slarvigt lindade med läderband. Fransig t-shirt med trycket Six Pistols spänner över tuttar som säkerligen kostat ett par månadslöner. Strax över vänstra mungipan en piercing, så liten att det skulle kunna vara en matbit som fastnat. Överläppen är spänd, läppglans som börjat rinna ut i linjer, medan hon frenetiskt komponerar ett sms med mobilen. Hon blänger fram under den symmetriskt friserade luggen, studerar hastigt passagerarna som sitter omkring oss, de allvarsamma kråksparkarna vid ögonen berättar att hon redan sett mycket. Bakom allt härdat, slitet finns ett ansikte som är sött, men idag är blicken salt.
Hon återgår till sin sms-novell.

På andra sidan gången låter en ung man fingrarna glida långsamt genom sitt amish-aktiga skägg. Nya Nike på fötterna. Flammig hy. Han läser senaste Champions Leage resultaten i danska Metro. Mittemot sitter farsan, tung och ensam, och säger något på israeliska. Sonen svarar så det lurviga skägget rör sig, utan att se upp från tidningen.

Ett sms-meddelande pingar till. En tjej reagerar hastigt, läser på displayen. Det långa, raka håret faller framåt som en tung gardin och döljer hennes profil. Någon sekund senare. Hon vänder blicken mot fönstret, för håret ur ansiktet, en nattklubbstämpel sitter kvar på handryggen. Hon tittar ut. Ser något som inte är där, eller något som hon önskar var där.

Ett nytt landskap svischar förbi ...

beauty is not in the eye of the beholder

2009-05-23T12:33:00.003+02:00

© Johanna Storås

Skönhet sitter inte i betraktarens ögon
det sitter i 50 milliliters burkar för 3000 spänn
i rymdrosor som odlats i tyngdlöshet
i pärlelixir, rysk kaviar och Koishimaru-silke,
i moderkaksextrakt, frusen sperma och död människohud

Skönhet sitter inte i hjärtat
det sitter i vassa nålar
i sprutor med gift
i sveda från laser, lyft och skalpell
i restylane, botox och stamceller utvunna från glömda foster

Skönhet sitter inte i en annans godhet
det sitter i skönhetsbolagens händer
i marknadsföring för miljarder
i löften och under
i människans hopp när hon granskar varuhyllan efter små mirakel

som tuggummi som fått tillbaka sin smak

2009-05-20T20:25:00.007+02:00

Ett mejl kom från en redaktör och mentor för ett tag sedan. "Du behöver slipa på din stilistik".
Så jag föll, från yta och ner i djup. Liksom in i mig själv.
Veckor har gått och jag har mest studerat, läst, skrivit, filosoferat och övat - ifall ni undrar. Böjt ord ut och in, förvrängt ord, andats ord. Var det så här det kändes? 
Två år har passerat, med frenetiskt producerande av nöjesartiklar och notiser. Det har varit kul, men mest som urtuggat Stimorol som tappat smaken.
Det kan hända att ni, fina läsare, från och med nu finner min bloggdagbok som ett mer eller mindre ordbajseri. Flummigt och fumligt. Men så är det att skriva på riktigt.

Ursäkta mitt rabblande, nu blir det poesi...

när din hand var som lenast

2009-05-19T12:08:00.004+02:00

När en minut var ett ljusår
När blodet var kolsyrat
När ett andetag var längtan
När din hand var som lenast

När mina fingrar var en fjärils känselspröt
När en svankrygg var en djärv kurva
När dina skrattrynkor var en direktstig till hjärtat
När nätter dansade och dagar sjöng
När ditt hjärtslag var min sång

När hud var öppna sår
När din röst var ett jordskred och jag föll
När dina lår var min bädd

systerskap

2009-05-13T12:47:00.005+02:00

modesmälta

2009-04-30T15:19:00.002+02:00

Plötsligt har jag fått en sådan avsmak på mode.
Eller bilden kring mode. Eller begreppet mode.
Jag vet inte, men bara jag läser "mode" vill jag genast dra något gammalt över mig.
Så jag försöker håller mig borta från det.
Undviker butikernas skyltningar, förnekar min hemliga längtan efter rippade jeans och nitacessoarer (också jag har blivit Balmain-manipulerad), slår igen tidningen innan jag når fram till månadens trendrapport, går in i ett utmattat vakumtillstånd så fort någon i min närhet vill diskutera mode.

Så småningom kommer jag vakna ur det, men just nu är det som om jag resonerar: Mode är yta och yta är allt (även fast jag vet att det inte riktigt är sant). Och så läser jag i någon populärkulturell tidning om det självutvalda svenska modefolket, där någon häver ur sig att människor som inte jobbar med mode, de väljer man att kalla för vanliga dödliga människor.
Då kan jag inte låta bli att konstatera att mode allt för ofta är ett epitet för det pretentiösa, narcissistiska. En på något vis extremform av självhävdelse - där dessutom inga spår av humor bör finnas.

Mode må ha blivit tillgängligt för oss alla, så när som på folkligt. Men hur mycket har det egentligen demokratiserats?
Tvärtemot vad folk säger är inte allt tillåtet i dagens mode.
Det är inte heller okej att vara ful (läs "speciell"). Inte okej att avvika från kroppsidealet ("kurvig" är en eufemism för "inte allt för smal"). Och det är framförallt inte okej att kritisera.
Modet, eller åtminstone bilden kring modet, är kanske lika diktatoriskt som alltid?

den mode-o-medvetna staden

2009-04-20T10:05:00.010+02:00

Det finns en sak som du aldrig bör kritisera i den här staden.
Mode.
Ändå gör du det, och det visar sig vara mer provocerande än någonsin.
Stadens butiker anser att någon med dina åsikter inte borde få skriftligt
utrymme att hävda sig över huvudtaget.
Så de ser till att du blir portad från det.

I modets namn glömmer alla tryckfriheten.

Egentligen är det en storm i ett snapsglas.
För ett par jäkla klädesplagg.

pausa mig

2009-04-15T20:27:00.009+02:00

jag minns varför jag inte ville bo på landet.

rastlösheten spann långsamt ett nät omkring mig.
nej, du kommer ingenstans, det finns inget du kan göra.

den här gången är det annorlunda.

nätet har trasats upp. plötsligt finns det ro.

och alla ord är så långt bort att de inte hörs längre.

© Johanna Storås

I shall now tell you what personal style is, so that all of you end up dressing the same

2009-04-08T20:15:00.003+02:00

Den här staden kommer hata mig. För det jag är på väg att skriva.
Man kommer skrika. Ärekränkning. Förtal.
Men så här är det. Alla ser likadana ut i den här stan*.

På catwalken Kullagatan trängs fashionistas i Zebra-tunikor, H&M-leggings, Gina-jeans. Om det finns minsta originalitet så är det Odd Molly i nyanser av beiget, Odd Molly i nyanser av grått, Odd Molly i nyanser av rosa, Odd Molly i nyanser av blått. Alla vill vara trendiga. Alla vill vara modemedvetna. Alla vill ha personlig stil. Få sticker ut.

När fjortonde tjejen i naturfärgade boots och bohem-tunika passerat bestämmer jag mig för att lägga ner ett uppdrag som jag faktiskt trodde skulle fungera. Som jag faktiskt trodde kunde bli en stimulerande utmaning. Men när sökandet efter originalitet börjar likna en arkeologisk utgrävning tar luften slut.
Denna stad känns som ett manifest på Sofis mode.

I butikerna vågar man inte heller. Till varje plåtning skickar man sina mellanmjölksplagg. Det vi tycks se varje säsong. En liten färgändring här. En liten omskärning där. Möjligen oengagerat. Uppenbart oinspirerat.

En endaste butik stod ut den här gången. Kläderna de skickade skulle kunna vara taget ur ett modereportage i Nylon - skulle kunna. Bara lite till och outfiten hade liknat ett potentiellt stylistjobb. Kan det bero på att märket har danska rötter? Eller att butiken är nyöppnad för året? Om något år, när de skolat in sig i den här stadens enkelriktade mode-o-medvetenhet, kommer de då skicka likadana enformiga plagg som de andra?

Inför de stora modevisningarna, NY, London, Paris, Milano, har designers börjat sända ut “oinbjudningar” till de journalister som varit för kritiska i sina rapporteringar. Det är lite så jag ser mitt eget öde.

* Helsingborg

fashion shot

2009-04-04T21:28:00.009+02:00

saker modefolk skriver

2009-03-29T14:05:00.003+02:00

Nostalgiläser lite på Elle.se om modeveckan i Köpenhamn. Läser att Malene Birgers show troligen var veckans "mest påkostade och mest bevakade" visning. Funderar lite över slutsatsen.

Flashback: ett 50-tal fashionistas på höga klackar, inklusive jag själv, ramlar ur en försenad pressbuss. Stormar likt en elefanthord mot ingången till Malene Birgers visning. Märkesclutches och vässade naglar i luften. Dörrvaktsfolket ler inställsamt. Inga blickar kastas på gästlistan. Någon säger välkommen. Så var man inne i navet - och så var det med det.

Fortsätter läsa på Elle.se att det var riktigt "fiiiiina goodiebags" också - på Malene Birgers "påkostade" visning. Jo visst. Smink från Bobbie Brown är alltid fint. Särskilt det där läppstiftet i naturell ton som inte syns men ändå får läpparna att glimma exklusivt. Kunde mycket väl vara det finaste. Men, jag undrar över de där accessoarerna från Malene som låg så fint inpackade i silkespapper. Jag kan väl inte vara den enda personen som fortfarande inte har listat ut vad de skall användas till.

Men Elle tyckte goodiebagsen var så "fiiiiiina".
Är det inte typiskt när modefolk ska hålla på. De stora verben som alltid kommer fram när man egentligen inte har något att säga. När det egentligen inte finns någon slutsats.
Oh fabulous darling! Uuuunderbart! Börja orka ge konstruktiv kritik.

it aint easy to be full of brilliant ideas

2009-03-24T18:54:00.004+01:00

Jag har varit nog så produktiv idag - egentligen har jag nog aldrig varit så här produktiv. Har pluntat ner hela tre stycken idéer, OCH fått iväg dem till utvalda stressade redaktörer dessutom. Inget fancy, dock. Bara sådant som kan bidra till klirr i kassan - och den där tischan från Levi's Strauss. Nu följer timmar av försenad beslutsångest. Borde jag ha ändrat på den där meningsföljden?
Kommer jag bli ratad nu?

the shoot, part deux

2009-03-19T11:47:00.004+01:00

Photos © Johanna Storås

the shoot, part une

2009-03-13T11:08:00.002+01:00

photos © Johanna Storås

flugbenens attack!

2009-03-13T09:10:00.002+01:00

Jag är ingen överdrivet fåfäng person, jag sover ju med sminket på för sjutton! Men det här börjar verkligen äta upp mig.
Det absolut sämsta skit i min sminkväska just nu måste vara L'oréals Extra-Volume Collagene mascara!
Jag har spenderat de sista tjugo minuterna framför toaspegeln med att pilla bort geggiga klumpar ur ögonfransarna. Klockan tickar utav bara helvete, men mina fransar vill inte sluta likna förvridna flugben. Om exakt 35 minuter ska jag infinna mig på en modeplåtning (nej jag ska inte plåtas, snarare dokumentera). Kalla mig fåfäng om du vill. Ytlig, narcisistisk, banal. Men jag går inte någonstans med de här missbildade sporerna. Absolut inte till något ställe där ett makeupteam håller till. Ligger inte det i en makeupartists natur, att liksom syna andra lägre varelsers misslyckade försök till glamourfransar?

story of the front row people

2009-03-10T13:39:00.016+01:00

De senaste dygnen har jag via nyupptäckta fuck-you-facebook!-beroendealternativet Twitter ivrigt följt modeveckorna i Paris, Milano och NY. Bunkrat upp med potatischips och billigt vin, sedan levt mig in rollen som front row drottning - och då självklart ersatt detta med (hemmasnickrade) ananas hor d'oeurves och mineralvatten. Och det måste sägas, rapporteringarna från internationella modeveckorna toppar snart events som Olympiska Spelen. Här är favoriterna, klara att bindas ihop till en framgångsrik snasknovell. Direkt från fashionland och "frow" (som på allra hippaste fashionspråk är slang för "front row"). Vår huvudkaraktär skulle kunna heta Kanye West.

who will now be the next fashionwriter...

2009-03-09T17:10:00.011+01:00

© Johanna Storås
Helsingborgs Dagblad, 7 mars 2009

Läs originaltexten här om ni vill...

Sen vill jag bara säga, Love ya 'll, till alla mina bloggläsare. 
Ni må vara få men ni är desto vackrare!  
Och sen vill jag tacka min underbara, underbara mamma och bla, bla, 
blabla, bla, blablabla, blaaaa...

eyeshots

2009-03-04T10:44:00.008+01:00

De sa att jag skulle få en egen bildbyline (det är ett litet foto med namn och mail precis vid texten). Tvåhundrafyrtio plåtningar blev det. En och en halv timmes förberedelser - ni vet ju hur lång tid det tar att lägga en naturlig makeup, en sådan som liksom inte ska synas. För att finna en enda bild, duglig nog att representera mig själv (eller åtminstone den jag vill vara). Ändå kom jag på mig själv med att sitta och retuschera bort finnar och dubbelhakor på det slutgiltiga resultatet.

Bilderna nedan har dock inget med min bildbyline, eller det slutgiltiga resultat, att göra...

paris a la mode

2009-02-27T11:42:00.008+01:00

© Johanna Storås

Det kom precis ett mejl.
En inbjudan till IVANA Helsinkis mode-konst-nånting-presentation,
under modeveckan i Paris.
På Rue Saint Honoré med fria cocktails.
"See you in Paris!" står det.
Vad kostar en sista minuten dit?
Jag kollar mitt lönekonto.
Nio kronor minus...

"den är skriven så att den håller över tid och rum"

2009-02-26T12:19:00.008+01:00

© Johanna Storås

När jag får sådana här glada besked är det första jag gör:
hoppar jämfota upp och ner, tänder upphetsat en cigg, ringer min mamma, hoppar lite igen, ringer min pojkvän, återspelar det fantastiska i huvudet och tänker på allt fantastiska som kommer med det, känner mig alldeles euforisk över den sprudlande inspiration som spritter just nu,
sätter mig ner och får hjärnsmälta.

Lyckan är så flyktig. Det där ögonblicket, som man skulle vilja fånga och konservera på burk. Så att man då och då kunde glänta på locket och insupa essensen av den (guuud vad jag kan vara poetisk om jag bara vill).

Lyckan i det här beskedet ligger i ordet bekräftan. Och så är det väl alltid? När någon hört oss, sett oss, läst oss, vet att vi finns, och tycker om oss. Sen har det självklart också med publicering att göra, och en lång tids kämpan. Mer än så tänker jag inte berätta...

idag har jag rökt en cigg, testat ett läppstift och lämnat en kommentar hos mig själv

2009-02-25T11:43:00.006+01:00

Vad är väl en blogg utan blogginlägg? Och sen ska man ju uppdatera var fjärde timme om hur oerhört spännande vardagen kan vara - när man hoppade över frukosten och rökte en cigg istället. Skämma bort sina läsare med goodiebags som lottas ut med jämna mellanrum - länka gärna till mig by the way. Komma med insideinfo och oslagbart bildmaterial - copy and paste från någon bloggare man beundrar men aldrig skulle avslöja. Visa upp för hela bloggosfären hur unikt utvald man är som får inslagna paket droppade i brevlådan bara så där - skriv gärna en rad om våra uuunderbara produkter, ingen provision när säljsiffrorna höjs dock.

Nej så surt det där lät.

Om man skulle ta och börja skriva dagbok nu då.

the city view

2009-02-16T13:35:00.005+01:00

fashion just makes you want more

2009-02-11T14:26:00.009+01:00

photos: Johanna Storås

Kära läsare,

När det kommer till att förlora oskulden till mode på riktigt, the world of high fashion, så finns det två sätt att ta den. Att stoppa ner fötterna i ett par äkta Manolo Blahniks, eller att sitta på någon av de tre främsta raderna under de internationella modeveckorna. I det här fallet i Köpenhamn. Det sistnämnda, utan tvekan modets väsentlighet - att få se designerna tala genom material, textur, färg och form.

Där sitter vi, hoppackade som på en fullsatt tunnelbana i Tokyo. Raka i ryggen, med en öl, mineralvatten, eller om vi har riktigt tur, ett glas champagne i handen. Otåliga. Adrenalinstinna. Förväntansfulla. Inombords sprudlande glada över sittplatsen på andra raden, utåt sett betydligt mycket coolare. Och sen, innan vi diskret hinner flämta till, dämpas ljusen och musiken och basen pumpas ut över podiet. De små fjunen i våra nackar reser sig. Magin har börjat, bara fyrtio minuter efter schemat.

Efter första akten är vi så där lite vimmelkantiga av upplevelsen. Svettiga. Heta om kinderna. Kanske är det alkoholen, kanske alla spotlightsen. På armen hänger dagens första godispåse - och fler skall komma.
Hela modeveckan är som en goodiebag. Bara att sticka ner handen. Ta för sig. Hänsynslöst! Fort! Innan någon annan hinner före. För det här är högborgen för fashionistas med vassa armbågar. Oavsett vad som finns i de logostämplade påsarna så är de ständigt beredda att ge sig in i närkamp för att få lägga sina rödlackade naglar på innehållet. Själva hade vi vår godispåse väl säkrad mellan smalbenen.
Gratis är gott, ännu godare när det är modevecka.
Så vi ler och tar emot när den tredje gratisölen räcks mot oss.
Och modemagasinen - de där som kostar över hundra spänn på Presstop.
Och sminket från Bobbie Brown.
Och påsen med storsäljarna från L'oreal - inga samples.
Till och med krimskramset från Malene Birger - som vi ännu inte listat ut vad det kan användas till.
Det är så lätt att vänja sig vid det här.

På pressbussen. Som kör oss alla - modeskribenter, stylister och andra fashionistas som blivit stämplade med PRESS - mellan visningarna. På sätena ligger utvalda matpaket. En present vid varje påstigning. Sushi. Fruktsallad. Tiramisu.
Modebranschen är synonym med smala kroppar. Här är en av anledningarna: Ingen har tid att äta under modeveckans tajta schema. Den lilla halvtimme som eventuellt blir över under dagen är för efterlängtade toalettesök eller väl behövlig shopping. Vem vill missa en Designer Outlet för en matbit? Därför är de ätbara överraskningarna på pressbussen det enda som får oss att hålla oss stadiga på de farligt höga klackarna veckan ut. Hon framför, i Alexander Wang inspirerade klackar och fuskpäls, vibrerar lyriskt över den inplastade sushin. En tacksam suck susar genom pressbussen. FINALLY!

När det är över vet vi att vi har förvandlats för alltid. Vi har insupit så mycket fashion, manipulerats av så mycket free stuff, att vi aldrig kommer bli vårt gamla jag igen. Och varför skulle vi vilja det. Vi andas nu mode. Även om vi kanske inte alltid doftar det. Vi har vaknat upp på andra sidan. Där gräset visst är grönare. Som att vara pånyttfödda, i ett par Manolo Blahniks.

copenhagen fashion week part 3

2009-02-10T17:52:00.005+01:00

the By Malene Birger show

photos: Johanna Storås

copenhagen fashion week part 2

2009-02-09T12:45:00.004+01:00

the Cheap Monday show,
and I'm waaaiiiting for those jeans (see photo no 2)...

photos: Johanna Storås

copenhagen fashion week part 1

2009-02-08T15:47:00.007+01:00

the bARBARA I gONGINI show

photos: Johanna Storås

le smoke

2009-02-01T22:21:00.016+01:00

your eyes
stronger than ember
your gaze
of love
...

ps. I love you to.

och hur går det för dig då?

2009-01-15T09:53:00.008+01:00

Varför är det så att framgång i det här avlånga landet mäts i form av bil, villa, barn och fast jobb?
Jag sitter runt ett bord i ett hus på landet, där skog och åkrar brer ut sig utanför, och får frågan, "jaha, och hur går det för dig då?"

I stort sett är det ingen idé att svara, för ingen av karaktärerna runt bordet bryr sig ändå. Deras verklighet existerar enbart inom småstadens ramar. Att utvecklas på annat sätt än i lön är för dem ett nederlag. Som att liksom bara glida runt och inte göra någon nytta av sitt liv. Även fast du kämpar som en dåre hemma i den stora staden. Kämpar med minuter, idéer, sekunder och bakslag - för att du vet att det tar tid att växa. Men det spelar ingen roll om du talar om det för dem. Det finns ju inga synliga bevis, och bevis måste det ju finnas. Bevis över vad du gjort de senaste åren med ditt liv. Resultaten i form av publicerat material är oviktiga. Vad är det för något egentligen, fritidsfördriv, hobby, i alla fall inget riktigt jobb. Bättre då att ta ett kassaknäck på Lidl.

this wonder winterland

2008-12-28T15:51:00.008+01:00

Julen spenderades på landet. Långt ifrån take away latte, höga klackar och rusningstrafik.
Och vad kan egentligen vara mer juligt än julafton i tights, raggsockor och nyinköpt vintagekofta, med varm choklad och vispgrädde, och den söta doften som följer med in från stallet. Golvplankor som knarrar under fötterna, ullpläd om benen, nyfälld julgran från skogen alldeles i närheten, som fortfarande doftar av vinterfrusen jord.

Jag inbillar mig att man blir hälsosammare här. Luften är lättare, friskare och biter hårdare i kinderna. Frosten ligger som en tunn slöja över marken. Jag röker bara två cigg om dagen, kanske tre. Vilket är mindre än hälften av vad jag gör hemma i stan. Att gå ut och blossa, huttrandes vid husknuten, i mörker, med endast granarnas silhuetter som sällskap, känns inte så angeläget.

Jag tror jag stannar några dagar till...

this night I created art and smiled at myself

2008-12-17T23:59:00.006+01:00

© Johanna Storås

Det finns sällsynta ögonblick. Men när de väl kommer så är det så galet stort, när man lyckas skapa något man inte trodde kunde komma ur ens egna händer....

numb

2008-12-16T13:41:00.001+01:00

Det handlar om att skapa sig själv - det är att skriva...
Vad det kostar? Jobbet för en självupptagenhet med sig, men den är en nödvändighet för att känna sig levande.
Hur man hela tiden styr verklighetens händelser för att få den ultimata texten, hur man utsätter sig själv och andra för prövningar och specifika situationer för att få något att skriva om. För att få en text att återspegla det liv, den bok, man lever i på det mest spektakulära sättet - eller tvärtom - leva sin text.
Jag minns hur jag satt nätter ut och dagar in och skrev allt som kom i min väg, hur jag blev som uppslukad av mina ord. Att jag omedvetet och medvetet styrde min vardag efter mina texter. Hur tillfredsställande kändes det inte då? Omringad av latte, vin, cigaretter, älskade människor. Uppfylld av hett blod, inspiration, kreativitet, skrivåtrå. Jag brann. Hur kunde jag känna mig mer levande.

Men vad hände sen? Är inte mitt liv tillräckligt spännande/varierande/omvälvande längre för att skrivas ner? Eller är det texterna som formar mitt liv som slutat leva?
Det är inte det att idéerna eller historierna har sinat, snarare att essensen för vad som är intressant hos mig och mitt liv tycks ha dött. Läge för en snabbkurs i självkänsla...

buy now, wear today, gone tomorrow

2008-11-29T14:29:00.001+01:00

Snart har vi en tredje säsong på modeschemat. Kul. En förhandstitt på det som kommer vara ute innan det ens är inne. Roligt. Ett dröm- eller mardömsscenario för dem som redan springer likt trendstressade hamstrar i modets eviga nyhetssnurrande hjul? Sannerligen.
Vissa skyller på lågpriskedjornas hysteriska takt. Påstår att de individuella modemärkena lanserar sina förhandskollektioner för att vi, du och jag, som konsumenter har vant oss så vid de snabba trendleveranserna. Att det är vår ständiga abstinens efter det nya som bidragit till att de stora modemärkena “måste” släppa sina förhandskollektioner. För att stilla oss.

Det är ett köp-nu-bär-idag-kasta-imorgon tempo som numera distribuerar modet.
Ready-to-wear är inte längre ready to wear när det når butikerna. Höstsäsongen startar redan på försommaren. Jakten på den perfekta vinterjacka är över innan den ens har börjat. Vårkläderna skyfflas in innan vi ens hunnit skåla in det nya året.
Och de två traditionella säsongerna, vår och höst, är inte ens tillräckliga. Förhandskollektionerna - kalla dem cruise-, resort-, pre- eller whatever-collections - sprider sig som cancersvulster i modevärlden. Style.com listar mer än 80 visningar under sin nyligen tillagda kategori “Resort”. Det är inte ovanligt att designers på svenska modeföretag i mellanprisklassen spottar ur sig åtta, eller till och med tio, kollektioner om året. Karl Lagerfeld har i alla fall begränsat sig till sex.

Och jag kan inte sluta fundera. Dessa förhandskollektioner lanseras lägligt nog till julbonusar. Till presentkort i skimrande julklappskuvert. Till när vi packar inför nyårs-semestern och inser att tunikan vi köpte i våras inte är tillräckligt last season för att kallas retro.

tiden då garderobsinspirationen går i ide

2008-11-25T16:14:00.000+01:00

Snö ute. Rå kyla som biter kinder och skinkor röda...
Och jag bär numera mina tights under jeansen. Hell no, att jag riskerar min kära rumpa förfrysning. Det måste vara ålderssymptom. Att jag plötsligt liksom blivit vettig. Ärligt, vem pallar vara stylish och moderätt när Sverige blir ett kylskåp?

Ingen mer masochistisk attityd till hur jag ska klä mig när vintern kommer. Jag uthärdar inte 10 minusgrader i nylonstrumpor, eller ens leggings. Riskerar inte blåskatarr i åtsittande stretchjeans, eller lunginflammation i urringning. Tänker inte stappla fram i höga klackar, trampa snett i snödrivor eller halka på svinhala trottoarer. När kylan biter genomgår jag en tråkig metamorfos, och blir en mystant.

Nynnar tyst för mig själv, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder, där jag står på busshållsplatsen i mina fårullsstoppade stövlar och sneglar på hon bredvid som huttrar i stickade knästrumpor i tunna stövletter. Under vintermånaderna lever jag i skuggan av fashionistas, trendoffer och modewannabes. Jag drar ner öronlappshuvan så långt det går, och stänger av moderadarn. Det är nu min garderobsinspiration går i ide.

every sunday is like a sunday

2008-11-24T16:41:00.001+01:00

i natt sov jag med sminket på igen

2008-11-20T19:26:00.001+01:00

När jag var tonåring gick jag inte utanför dörren utan att sminka mig. Bokstavligen. Jag skulle hjälpa min mamma med tvätten. Traskade inte ner till tvättstugan utan ett lager foundation, mascara och eyeliner. Att andra gick till ICA utan puder var ofattbart... Men att sova med sminket på var en synd.

Mina somrar hos faster i Finland innebar jämt en skrubbning av ansiktet innan läggdags. Jag minns att hon krånglade in min bångstyriga lugg under ett pannband, splashade mitt ansikte med vatten, löddrade med rengöringscremé och gnuggade tills varje enskild por var kliniskt ren. Rengöring är A och O var hennes mantra.
Kanske därför jag idag känner sådan triumf då jag vaknar med mascarakladd under ögonen.

Jag läste någon gång om en stilikon (kan ej minnas vem) som var så relaxad och laidback och alltid slocknade med sminket på. Monster-motsatsen till alla de topmodeller och skönhetsdrottningar som tjatade om djuprengöring, ansiktsångning, algmasker och aldrig-klämma-plitor-med-smutsiga-fingrar-regeln.
Hon blev min hjältinna för stunden.

En gång när jag står framför spegeln och coatar mina fransar med nattsvart waterproof volume mascara, hör jag min mycket yngre lillasyster bakom mig.
- Mascara är inte bra för ögonfransarna.
- Jasså, vem har sagt det?
- En tjej i min klass säger att om man använder mascara så trillar fransarna av.
Då vill jag bara skaka om henne hårt och säga: och din klasskamrat är en jävla liten feministkossa! Vad tror du kommer härnäst, att bränna din behå, att sluta raka benen, att Vogue är satans påfund!
Men det säger jag aldrig.

Några timmar senare sitter jag istället och funderar över mig själv. Inser att det är jag som måste blivit obstinat. Mot beauty-bilagorna med sina rengöringsråd, mot supermodellernas perfekta hy, mot min fasters grova händer.
Jag klämmer plitor med smutsiga fingrar. Röker fräsch balsamdoft ur håret.
Sover med sminket på.

daydreaming

2008-11-17T22:00:00.000+01:00

Barcelona by night

2008-11-12T23:10:00.000+01:00

23 10 07, 17.36

Engelskan är ett relativt värdelöst språk här, för ingen kommer förstå dig ändå. Som taxichaffisen som stirrar tomt på dig när du gladeligen konverserar på felfri engelska, eller kassörskan som snörper på munnen när du för hundraelfte gången frågar efter mjölk som inte är gjord på soya. Engelskan är värdelös här, så vida du inte är prostituerad.

Här om kvällen lämnar jag mina vänner på ett av stadens hippaste klubbar nere vid Port Olimpico med för många absintshots skvalpande i blodomloppet. Återigen på jakt efter cigg. (Det känns som om hela vistelsen här är en enda lång jakt efter cigg. Just därför, för att inte förpesta vår resa, har vi också gjort upp ett schema där vi turas om att införskaffa cigg. Den här turen var min.) Jag traskar längs strandpromenaden. Ett becksvart mörker omkring mig med några få stjärnor högt ovanför huvudet. Jag kan bara höra vågorna slå in över stranden.

Klart att hon är prostituerad. Hon har en vit, kort fuskpäls, billiga pärlor runt halsen och långa franskmanikyrerade akrylnaglar. Nyansen på hennes blonderade hår liknar slasksnö som legat några dagar, de mörka rötterna tränger sig fram. Och jag är överlycklig för hon är den första människa i Barcelona som faktiskt nickar förstående när jag frågar henne på engelska efter första bästa ställe att inhandla cigg. Hon ler, tar upp sin lilla väska och bjuder på en. Långa Marlboro reds. Och jag frågar henne var hon fått tag på dem och hon säger, på nästan felfri engelska, att det är från en kund, som reser mycket. Sedan visar hon vägen till ett casino. Alldeles i närheten. Hon ska också dit. Säger att där finns cigarettautomater. Jag hoppar nästan av lycka. Men mest lycklig är jag över att ha hittat någon i Barcelona som faktiskt förstår vad jag säger.

Hon intar sin post en bit utanför entrén, vinkar åt mig där hon står i sina höga klackar och fuskpäls. Hennes skift har precis börjat.

Jag möts av symfonin av hundratals spelmaskiner, enarmade banditer, pokerbord. Ett ständigt ringande och klingande, pengar som strömmar ut och in, mest in. Ett brus av tal, ingen som vrålar till efter jackpot. Jag växlar pengar i baren. Lyckas krångla ut tre paket från ciggautomaten. Sätter mig vid bardisken och beställer en toast. Jag sitter där, ensam tjej bland sliriga män i min egen pappas ålder. Alla stirrar, någon harklar sig, en annan slår sig ner bredvid mig med intentioner. Jag ger honom ett hotande ögonkast, han rättar till slipsen, reser sig och går därifrån. Jag fortsätter tugga på min toast. Imorgon åker vi hem.

evening escapes faster from the roof

2008-11-11T23:16:00.000+01:00

mito nordico

2008-11-11T20:47:00.000+01:00

22 10 07, 10.47

Jag vaknar varje vardagsmorgon till barnväsen. Mitt rum, i lägenhetet vi hyr i Barcelonas centrala affärsdistrikt, vetter mot innergården och ett jävla småbarnsdags. Jag stod ut första morgonen, till och med andra morgonen, ganska charmigt ändå att vakna till barnsånger på katalanska. Får en verkligen att känna att man är i Barcelona liksom. Den tredje morgonen brast dock mitt hjärnmembran när jag återigen vaknade till oväsendet av en kvinnlig frökens gälla röst som basunerade ut någon slags ramsa, lite som en stucken gris, och alla barn som svarade med tondöv uppmuntran. Även fast jag bäddade in mina öron i ett par hörlurar och satte ipoden på hög volym var det ändå inte tillräckligt för att stänga ute det katalanska dagislivet. Skriken och skratten och ramsorna och tjuten studsade mot husväggarna som i en dans.

På andra sidan Via Augusta som passerar precis utanför porten ligger en gränd av det mysiga slaget. Där finns en tapasbar, en frisör som aldrig är öppen, något som ser ut som ett konstgalleri, och en modebutik som heter Snö och säljer design från Sverige. Acne, Whyred, Hope, Rodebjer, Minimarket, Dagmar, Lovisa Burfitt, strax utanför dörren i Barcelona.

xox...

2008-11-10T23:55:00.000+01:00

pérdida de la memoria

2008-11-10T19:08:00.000+01:00

21 10 07, 15.03

Jag gick aldrig La Rambla ner. En enda blick över det massiva folkhavet var tillräcklig för att väcka en vilande klaustrofobi till liv hos vem som helst.

Trottoarkanterna är så höga här att jag inom en kort framtid kommer slå ihjäl mig. En kvinna går förbi på dödligt höga stilettklackar, lätt på tårna, som om hon gör det varje dag, vilket hon förmodligen gör. Jag bara väntar på att hon ska vrida foten vid trottoarkanten.

Jag har kommit fram till att Barcelona är en stad som är svår att sätta fingret på. Det är förmodligen en stad som man älskar när man kommit hem. När alla minnen återupplevs. När man ser för sitt inre öga hur man sitter på vingliga caféstolar längs Passeig de Gracia, dricker sin krämiga cafe con leche, röker sin cigg, drar in shoppingbagen mellan stolsbenen så ingen av de förbipasserande ska trilla över den. Och solen skiner försiktigt fram bakom lagom mjuka moln, och det är så där lagom varmt som det bara kan vara i minnena. Och den ständiga strömmen av taxibilar, turistbussar, dubbeldäckare, galna cyklister, ännu galnare fotgängare är riktigt trevlig - för i minnet är den dämpad, den finns liksom bara där, som en kuliss.

Jag vänder ansiktet mot himlen, skjuter upp solglasögonen på hjässan, kisar mot de halvgömda solstrålarna och ler, precis som en scen ur en Hollywoodfilm.
Så småningom kommer jag älska den här stadens puls.

Barcelona noche

2008-11-09T00:44:00.000+01:00

20 10 07, 11.46

Vi har stått de sista timmarna på taket till Gaudis berömda byggnad och sett den blodröda solen gå ner bakom bergen, den intensiva trafiken dö ut i stadskärnan. Vi har spenderat ändlösa timmar av fönstershopping. Vandrat Passeig de Gracia upp och ner på höga klackar, med smärtande trampdynor och svettiga korsryggar. Speglat oss på Fornarina, provat tajta jeans med stendekorationer på Diesel, vilat våra kurviga rumpor mot skinnsofforna på Miss Sixty. Vi har trånat över slinkiga korsettklänninar inne på Dolce & Gabbana. Skrämts av de hotfulla vakternas uppsyn vid de skottsäkra glasdörrarna till Cartier. Fantiserat om en handväska i finputsad läder från Vuitton, och insett att tre månadslöner inte riktigt kan vara värt det.

Skimmer, omänskligt slimmade skyltdockor, nyputsade glasmontrar, kristallkronor och ädelstensdetaljer. Nymanikyrerade fingrar av begär som kramar mjuk cashmir, glider över äkta siden, smeker len mocka. Doften av äkta skinn och läder som sticker i näsborrarna, som beblandas med den berusande airen av lyx, highfashion och platinakort.

Vi har skapat de följande timmarna på hotellrummet. Skålat i spanskt vitt vin över nya exklusiva inköp. Rivit upp den välpackade cellofanen kring dyrbareheterna. Som två upphetsade ungar vid julklappsutdelningen - efter lång, olidlig väntan. Vi har skrattat, fjantat, spillt vin över den vita Ikealiknande mattan. Tjafsat om utrymmet framför den smala badrumsspegeln, pudrat varandras kinder och sprayat varandras hår. Precis som de där tonårsdagarna. Förberedelserna inför helgens disco på fritidsgården, då vi köpte lösa cigg hos araben på hörnan och tog munbloss och kände oss tuffa och vuxna och odödliga. Då du fick din första fylla och spydde i buskarna bakom ett plommonträd, och jag stod och höll undan ditt hår, som en riktig vän.

Vi har druckit oss lulliga på spansk vodka för nittio spänn på Barcelonas motsvarighet till Coop. Sedan har vi promenerat iväg på vassa stilettklackar, mot ännu ett inneställe som ska vara det trendigaste, coolaste, exklusivaste, hippaste.

what happens in Barcelona stays on paper

2008-11-08T00:50:00.000+01:00

Hur kan det vara så hopplöst att hitta någonstans att köpa cigg i en stad där var och varannan invånare tycks bolma i varje gatuhörn. Cigarettautomaterna är som stenålderspåfund, ständigt på gränsen till att väcka ett inre nervsammanbrott. Mynt för mynt ska hällas i, en jävla massa knappar ska tryckas i någon slags hemlig kombination. Efter tio fumlande försök hoppar ett paket ut - ett mjukpack dessutom. Som den sura grädden på moset finns det i stort sett bara Camel och spanska inhemska cigg att välja mellan. Marlboro är en lyx unnad endast den som lyckas finna någon butik med den magiska skylten Tabac vid ingången...

Cigarettfenomenet är det första jag minns från den katalanska huvudstaden, det andra är vodkadrinkarna inne på Schôko som mäts upp efter kön. Innehavare av två mjölklängtande tuttar, kurvor och bärande höfter kan förvänta sig en procentuell fördelning av vodka och redbull, där 60 procent utgör själva spriten.

När laptopen efter hemkomsten till kyliga Sverige suckade och la ner, och alla bilder på det Barcelonska livet försvann in i en annan dimension, är dessa små flimrande minnesfragment vad som återstår. Tillsammans med ett par barcelonska gratismagasin, flyers och åtskilliga teckningar ritade på fri hand. Tur då att jag är en av de få som drabbats av sjukdomen att printa ner det mesta som utspelar sig i min hjärnbank. Följande fragment är vad som återstår...

13.04 and in run for latte

2008-11-06T22:05:00.000+01:00

© Johanna Storås

I crossed the wet pavement, stepped around crumpled leaves, dead cigarettes, pods of rainwater rainbowed with gasoline... A group of black crows lifted from the sidewalk, darted through the wet indigo alley.

insomnia is best soothed with a thinking mind, and few cigarettes

2008-11-06T08:35:00.000+01:00

By bedtime - or it should be - I soothe insomnia with my pen, laptop and cigarettes. Tuning in on Jet City Lounge at my iTunes radio.
It’s a sleepy job to be a writer, a neverending novel to be an artist. But still, I do feel free...
I read something yesterday though that made me feel melancholic.

“One day, the things that make you free start to keep you down”.

If it’s a truth, I will deny it till the day I die...

your life as fiction

2008-11-05T15:44:00.000+01:00

soon i will write down the world

2008-11-04T09:10:00.000+01:00

© Johanna Storås

Så var de det här med att skriva. Göra sitt jobb. Sitter i sängen och klockan är redan över fyra, och jag får panik och svär åt mig själv för att jag ignorerar mitt arbete så pass. Jag borde slita, slita som ett djur, kväva mig i arbete, gräva ner mig under alla mina papper, bara titta upp för en andningspaus då och då. Jag borde vara ambitiösare. Bloggar, seriöst, finns det något mer hjändödare att kasta bort tiden på? Sätt igång och var karriärslysten nu. Basta!

.....

Klockan är kvart över. Just nu är jag så frustrerad att jag till och med är röksugen när jag röker

.....

Nu sitter jag bara och stirrar. Väntar på engagemang. Vilken hand som ska lyfta på fingret först. Stirrar och väntar in det där exakta ögonblicket då jag ska bli produktiv. Snart kommer det. Jag kan se det runt hörnet. Snart!

copycats versus copycats

2008-11-03T09:25:00.000+01:00

Jag skrev en artikel en gång. Om de stora modekedjornas kopierande av den självständige modedesignerns verk. Jag gottade mig lite extra åt hela historien - masskopian versus originalet. Alla vet ju att Zara är en rip off av Prada. Eller Monki en Carin Wester-wannabe. Och originalet är ju alltid bättre än kopian. Därmed är alla storkedjor som H&M och Gina fula kopieringsmaskiner. Topshop, till exempel, fick dra tillbaka en klänning som var en uppenbar kopia på en från modehuset Chloés egen underlinje See by Chloé. Ytterligare ett bevis på billighetkedjornas spionage och massplagiat. Det var inte vad jag skrev. Men ungefär så jag resonerade.
Ganska så lite brydde jag mig om det faktum att Marc Jacobs hamnat i trubbel då han kopierat ett mönster som gjorts i 50-talets Härjedalen, där skaparen hette Gösta Olofsson.
Jodå, motiven var desamma. Enbart namnet i toppen skiljde dem åt. På något mystiskt oförklarligt vis hade en gammal turistscarf från lilla byn Linsell i norra Svearike landat i Marc Jacobs exklusiva butiker.
Men det där var ju liksom ingenting. H&M betedde sig alltid värre. Med alla sina uppenbara stölder.
Men så hände det. Något som fick många modefascisters märkesloggade hjärtan att hastigt stanna. Den där hästprintade klänningen från modehuset Margiela som låg på allas näthinna efter modeveckorna. Den visade sig vara ett plagiat på en t-shirt från 1998, skapad av illustratören David Penfound.
Och till alla som nu inte bryr sig ett skit om den här historien: om ni bara fattade vilken otrolig status Martin Margiela har för modefascister.
Hur i hel**te kunde ett sådant independent och detaljmedvetet modehus som Margiela göra ett sådant klavertramp?

Flera månader senare hyser jag fortfarande ett slags agg mot huset Margiela, även fast jag i hemlighet dagdrömmer om varenda liten millimeter av deras design. Det är för att jag fortfarande känner mig förd bakom ljuset som jag återigen stampar rakt in på H&M och plockar åt mig de tre snyggaste tees jag kan hitta. Tre råsnygga kopior. Vågen av tillfredsställelse som rinner över mig beror inte på min listiga hämnd, utan för att jag faktiskt lyckas hitta förträffligt billig modedesign, eller ok, MODE.
Summan av kardemumman är alltså denna: att kopiering ligger i modets natur; Att det är ett av dess starkaste drivkrafter; Att alla kopierar, inte bara onda billighetskedjor...

I am not awake

2008-11-03T09:10:00.000+01:00

En slöja av duggregn, dis och en smutsvit himmel utanför fönstret. Mina fötter kikar upp under duntäcket. Stortå som vickar motvilligt. Det är kyligt i rummet, varmt och helt fantastiskt gosigt i sängen. Lindar in mig i täcket igen som en liten babykänguru. En intervju väntar klockan tretton. Hinner mysa en timme till åtminstone. Eller ska jag ställa in och komma med en dålig ursäkt? Min katt dog, var tvungen rensa ut frysen för att bevara henne där tills begravningen. Grannen satte eld på min brevlåda. Något i Universum konspirerade mot mig och gömde alla hemnycklar. Oturligt nog tvättade jag alla mina kläder med en mörkrosa strumpa, och alla vet att jag bara äger vita kläder. Snubblade på mattkanten och bröt nyckelbenet...

I am still awake

2008-11-02T12:59:00.000+01:00

© Johanna Storås

Jag somnade strax före solen ville upp... Vaknar till vinterbeiget ljus som pressar sig in mellan persiennerna. Kramar en varm kudde med svart mascarakladd på. Somnat med sminket på igen. Börjar bli en följetong.

saturday midnight fever

2008-11-01T12:13:00.000+01:00

Jag har dansat till Ibiza skivor, de där som tar en till platser dit knark aldrig når. Jag har skruvat upp så basslingorna grävt in sig i väggarna. Så där så att det känns som att ha lock för öronen, och nerverna omstoppade med kuddar... Nu har jag landat, någonstas mellan ljudet av tystnad och stillhet... Helgens bästa timmar har bara börjat. Det är vin, bloss, skrivande och lugna hjärtslag för fullt nu... Som en liten semester.

min pojkväns rumpa fick en helsida...

2008-10-31T19:06:00.000+01:00

Och numera sitter den på kylskåpet...

oglamourösa planer

2008-10-30T19:19:00.000+01:00

Det här är ett sådant inlägg som tar död på alla glamourösa föreställningar om livet som frilansskribent slash fotograf. Om hippa mediatillställningar med gratisdrinkar, om fria modeplagg från ännu ej utlagda kollektioner, eller feta lönekontrakt och tiotusenkronorsarvoden som regnar ner från en molnfri himmel.

Kikade precis i min iCal-kalender på macbooken. Till min stora fasa finns det inte ett enda nöje nedtecknat den kommande månaden. Allt e bara blått, blått, blått - den förvalda färgen för arbetsuppgifter som bokats in. Till och med när jag kollar en månad tillbaka i tiden är allt bara blått, blått, blått. Den röda befriande färgen som registrerar nöjen lyser med sin frånvaro.

Jag planerade igår kväll att sticka in till centrum idag och fönstershoppa för mina icke existerande frilanspengar. Jag vaknade i morse och insåg att jag inte skulle ha tid. I går var det likadant. I förrgår med. I en hel vecka har jag planerat och sedan insett att det är mission impossible.

I måndags gjorde jag dock min snabbaste vända någonsin då jag var tvungen att sticka in till banken och avreagera mig över ett tomt konto. Femton minuter på bussen in, tio minuter på banken, ett hastigt ögonblicks trånande efter latte när jag passerade Espresso House, femton minuter på bussen hem. Fram och tillbaka på exakt 37 minuter.

Från och med nu har jag för övrigt bestämt mig för att fira varje avklarad deadline med en flaska champagne (det vill säga mousserande Asti Martini för 69 spänn från systemet).

the man in my room

2008-10-29T12:28:00.001+01:00

there's one lonely butterfly in my stomach

2008-10-28T13:10:00.000+01:00

ode till en storstad

2008-10-27T19:32:00.001+01:00

Född i en storstad, uppvuxen i en storstad, hemma i en storstad. Även om jag någon gång trotsar min natur, kommer längtan efter citypuls tränga sig igenom skalet av tillfällig ignorans och förnekelse, och sipp ra ut i blodomloppet. Väcka ett häftigt begär efter smutsiga stadsgator i mörker. Där man vandrar hem i natten, i skenet av gatlyktor och nattöppna kebaberior. Där man möter nattugglor likt en själv. Prostituerade, langare, players, pundare, alkisar, uteliggare, kärlekspar, feststissade ungdomar, medelålderssällskap med för mycket vin i blodomloppet. Lo’life från sin bästa sida. Verkligheten utan något rosa drömsken. Vackert. Tryggheten i en storstad kan inte upplevas om man inte har den i blodet, i ryggraden, i märgen. Bakom våld, droger, annat avskum, finns den som en stor varm famn att krypa in i. Höghusen skyddar från hårda vindar, neonljusen värmer, gatulampornas sken lyser alltid upp vägen hem...